Wildgraf

Wildgraf, rheingraf, raugraf, T., voro feodaltitlar för flere af de äldsta vesttyska dynast-slägterna, som hade ett antal strödda gods och borgar från Rhenpfalz (Rheingau) öfver Hunsrück vid Nahe (vensterbiflod till Rhen), Simmern, Kyr, norra Elsass och långt in i Lothringen. Urkunderna omnämna redan i 12:te årh. »rhengrefvar» i Rheingau och kort derpå »vildgrefvar» och »raugrefvar». Titlar och gods samlades under medeltidens lopp hos en stam. Rhengrefvarna af Stein (Rheingrafenstein och Oberstein i Kreuznach-kretsen i nuv. Rhenprovinsen) förvärfvade genom giften »vildgrefskapen» Dhaun (1350) och Kyrburg (1409). Sedan vildoch rhengrefven Johan V af Dhaun-Kyrburg-Stein genom gifte (1475) tillfört stammen (omkr. 1500) en del af grefskapet Öfre Salm (Nedre Elsass), antog den äfven titeln grefvar af Salm. 1514 företogs en delning af området emellan grenarna Dhaun och Kyrburg. Till den senare linien hörde den i Sveriges historia bekante »rhengrefven» Otto Ludvig (se denne). Äfven hans broder Johan Filip (som stupade vid Rheinfelden 1638) och rhengrefven Otto (d. i Strassburg 1638) stodo i svensk tjenst. F. n. föres titeln »wild- und rheingraf» af medlemmarna af det furstliga huset Öfre Salms olika linier (Salm-Salm, S.-Kyrburg, S.-Horstmar, förut S.-Dhaun), hvilka äro linier af den ofvannämnda grenen Dhaun. -- Wildgraf (Med. högt. wiltgrâve) betyder antagligen »skogsgrefve», raugraf (Med. högt. rû-grâve, af rauh), »grefve i obygd».