Sida 499
Wildebeesten ...
tragedier finnas kraftig handling samt en ofta kärf realism i språk och karakteristik, men de bära på en tyngd af den från Schiller ärfda patetiska och sentensrika jamb-fraseologien. I W:s borgerliga skådespel, bland hvilka må nämnas endast de två bästa: Die Quitzow's (1888) och Die haubenlerche (1891; »Tofslärkan», 1892), finnas realistiska scener af högt konstvärde. Han har äfven utmärkt sig såsom novellist, med sådana alster som den forngrekiska konstnärshistorien Der meister von Tanagra (1880, 6:te uppl. 1885; öfvers. i »Noveller och humoresker» af W., 1:sta saml. 1889), Francesca von Rimini (1882, 4:de uppl. 1885; öfvers. i »Nov. och humoresker» af W., 2:dra saml. 1890) m. fl.
Wildens, Jan, flamsk målare, f. i Antwerpen 1586, d. derst. 1653, var lärjunge af Peter Verhulst, blef 1604 mästare i sin fädernestads målaregille, vistades 1613--18 i Italien och kom efter sin återkomst i nära beröring med Rubens, i hvars taflor under dennes bästa tid han oftast utförde landskapet, måladt med bred pensel, i varm färgton och med dekorativ uppfattning. Hans sjelfständiga arbeten äro mera sällsynta. Det äldsta är en signerad tafla i Dresdens galleri: Jägare med hundar i vinterlandskap, med figurer i kroppsstorlek, en kraftigt målad realistisk bild (1624). Signerad är äfven Utsigt af staden Antwerpen från landsidan (1636, i Amsterdams Rijksmuseum). Vigtigast är (enl. Woermann) Landskap med väderqvarn, ovädersmoln, blixt, regn och regnbåge (sign. J. W. 1640 l. 1649; nu i Augsburgs galleri), som visar mästaren från hans bästa sida och förklarar huru Rubens kunde välja honom till sin hjelpare och hvarför framstående kopparstickare graverade hans landskap. Dessutom tilldelas honom några icke signerade taflor, af hvilka 4 finnas i Madrids museum, en i Karlsruhe och en i London. De äro alla målade i samma varma bruna ton, som i det hela karakteriserar denne mindre vanlige målare. C. R. N.
Wildermuth, Ottilie, tysk skriftställarinna, född Rooschüz, f. 1817 i Rottenburg (Würtemberg), trädde 1843 i äktenskap med gymnasieläraren och läroboksförfattaren W. i Tübingen och lefde der i lyckliga förhållanden till sin död, 1877. Hennes från 1847 utgifna böcker för ungdom utgöra en sund läsning (Aus der kinderwelt, 1865, 4:de uppl. 1883; Aus schloss und hütte, 5:te uppl. 1877, m. fl.), och hennes för vuxna qvinnor afsedda berättelser teckna med godt schwabiskt lynne och flytande stil företrädesvis taflor af stilla huslig lycka, utan att alltid hålla sig fria från prosaiska eller salfvelsefulla episoder. Bland dessa arbeten må nämnas Bilder und geschichten aus Schwaben (2 bd, 1852--54; 6:te uppl. 1883), Bilder aus dem frauenleben (2 bd, 1855--57, 5:te uppl. 1865; »Bilder ur qvinnans lif», 1865), Auguste (1858; 6:te uppl. 1883) och Im tageslicht (1861; »Bilder ur verkligheten», 1880). En illustr. uppl. af hennes »Gesammelte werke» utgifves sedan 1891 af hennes dotter Adelheid W., som äfvenledes uppträdt med skönliterära arbeten, i likhet med sin syster fru Agnes Willms.
Wildeshausen (Wilshausen), hufvudstad i amtet W. i storhertigdömet Oldenburg, vid floden Hunte, omkr. 2,000 innev., är Oldenburgs äldsta stad, och trakten kring densamma är särdeles rik på fornlemningar. Amtet afträddes i Westfaliska freden (1648) till Sverige, hvars regering lemnade det i förläning åt grefliga ätten Vasaborg, och lemnades i freden i Nijmegen (1679) såsom pant till furstbiskopen af Münster för 100,000 rdr.
Wildgraf, rheingraf, raugraf, T., voro feodaltitlar för flere af de äldsta vesttyska dynast-slägterna, som hade ett antal strödda gods och borgar från Rhenpfalz (Rheingau) öfver Hunsrück vid Nahe (vensterbiflod till Rhen), Simmern, Kyr, norra Elsass och långt in i Lothringen. Urkunderna omnämna redan i 12:te årh. »rhengrefvar» i Rheingau och kort derpå »vildgrefvar» och »raugrefvar». Titlar och gods samlades under medeltidens lopp hos en stam. Rhengrefvarna af Stein (Rheingrafenstein och Oberstein i Kreuznach-kretsen i nuv. Rhenprovinsen) förvärfvade genom giften »vildgrefskapen» Dhaun (1350) och Kyrburg (1409). Sedan vildoch rhengrefven Johan V af Dhaun-Kyrburg-Stein genom gifte (1475) tillfört stammen (omkr. 1500) en del af grefskapet Öfre Salm (Nedre Elsass), antog den äfven titeln grefvar af Salm. 1514 företogs en delning af området emellan grenarna Dhaun och Kyrburg. Till den senare linien hörde den i Sveriges historia bekante »rhengrefven» Otto Ludvig (se denne). Äfven hans broder Johan Filip (som stupade vid Rheinfelden 1638) och rhengrefven Otto (d. i Strassburg 1638) stodo i svensk tjenst. F. n. föres titeln »wild- und rheingraf» af medlemmarna af det furstliga huset Öfre Salms olika linier (Salm-Salm, S.-Kyrburg, S.-Horstmar, förut S.-Dhaun), hvilka äro linier af den ofvannämnda grenen Dhaun. -- Wildgraf (Med. högt. wiltgrâve) betyder antagligen »skogsgrefve», raugraf (Med. högt. rû-grâve, af rauh), »grefve i obygd».
Vildgåsen. Se Gås-slägtet.
Vild hafrerot. Se Tragopogon.
Vildkatten, Felis catus, zool., tillhör kattslägtet (se d. o.), familjen kattdjur och ordningen rofdjur inom däggdjurens klass. Vildkatten skiljer sig från tamkatten dels genom betydligare storlek, dels och förnämligast genom några karakterer hemtade från kraniets byggnad. Dessutom är svansens hårbeklädnad lika yfvig i hela dess längd, medan hos tamkatten svansspetsen är försedd med glesare hårbeklädnad (förvildade tamkatter kunna dock stundom äfven i detta afseende likna vildkatten). Kroppsfärgen är ofvan gulgrå, med mörka band, under och på benens insida rostgul. Strupen är hvit. Likheten mellan vildoch tamkatten är så stor, att somliga naturforskare anse den senare härstamma från den förra. Men såväl morfologiska som historiska fakta tala mera för den åsigten att den i Egypten förekommande Felis maniculata är stamformen för vår tamkatt. Vildkatten förekommer ännu ganska talrikt i en stor del af mellersta och södra Europas skogstrakter och anställer stor förödelse å matnyttigt villebråd. L-e.
Källa: Project Runeberg · ·
