Winckelmann

Winckelmann, Johann Joachim, tysk vetenskapsman, konsthistorisk forskare och skriftställare, född i Stendal, Altmark, n. om Magdeburg, d. 9 Dec. 1717, son till en fattig skomakare, uppväxte i den största torftighet och erhöll under många svårigheter uppfostran i stadens latinskola, hvarvid han äfven hade att sörja för sina föräldrar. Hela hans ungdom var en ständig kamp med fattigdom och omöjlighet att erhålla den grundliga undervisning i latin och grekiska, som han redan tidigt satte som ett hufvudmedel för att vinna sitt stora mål, nämligen att komma ut för att studera de gamles lif och konst. I detta syfte företog han sig vid 17 år att vandra till fots till Berlin, der han tog inträde i Kölnisches gymnasium för att lära sig grekiska. Efter någon tid måste han lemna Berlin, emedan han ej fann någon, som intresserade sig för honom, och efter åtskilliga vandringar och försök, som misslyckats, men med böcker, köpta med försakelser, återvände han till Stendal, der han med enskild undervisning lyckades förvärfva så mycket, att han kunde afsluta sin skolkurs och begifva sig till universitetet i Halle 1739. Men der fanns intet annat att studera än pietistisk teologi och Wolfs filosofi, och den ende, som visade honom något deltagande, var Baumgarten, den moderna estetikens grundläggare. Han uppgaf det teologiska studiet 1740, blef först informator i en familj, begaf sig derpå 1741 till Jena att studera matematik och medicin, men stod icke ut länge, utan företog sig, i sin förtviflade längtan till utlandet, en äfventyrlig fotvandring till Paris, hvilken dock slutade i Fulda af brist på medel, och han måste vända om. Han fick då en ny informatorsplats, som gaf honom tillfälle att inhemta massor af allahanda kunskaper, och derpå anställning som konrektor i latinskolan i Seehausen. Der tillbragte han 5 år, 1743--48, den sorgligaste tiden i hela hans lif, under trälande att lära småpojkar abc. Men slutligen kom förlossningen: han fick anställning som bibliotekarie hos en som lärd och statsman bekant grefve von Bunau i Dresden, som W. biträdde vid ett stort historiskt arbete. Hufvudsaken var, att han dels fick tillfälle att blifva invigd i hela den nyare tidens andliga rörelse inom literaturen, dels ock, för första gången, fick göra bekantskap med konstens alster och idkare, främst med Dresden-galleriets mästerverk. Småningom fann han dock sin ställning och sitt arbete hos Bunau outhärdliga, då han dervid ej fick tillfälle att befordra sin utbildning för det syfte, som han aldrig lemnat ur sigte. I sin längtan och omotståndliga dragning dertill fann han endast ett medel varksamt: att öfvergå till katolicismen, och efter tre års strider tog han det svåra steget 1754, hvarvid han starkt påverkades af påfliga nuntien vid sachsiska hofvet, -- ett steg, för hvilket han för öfrigt på det strängaste tadlades. Från den stunden lefde han i Dresden blott för att bereda sig till sin italienska resa, ty Rom blef nu målet. Han lärde sig teckna efter antiken af Oeser, hvars lärjunge Göthe längre fram var, och hvars insigter voro mycket befordrande för hans utbildning. Han umgicks med samlare och kännare och utvecklade sig med ens så underbart, att han inom kort stod der icke blott som en lärd, utan som ordförande i den estetisk-filosofiska kretsen och som en författare, hvars förstlingsarbete, Gedanken über die nachahmung der griechischen werke in der malerei und bildhauerkunst (1755), redan väckte uppseende genom föga eller alls icke bekanta notiser om antik konst, snart efterföljdt af ett anonymt Sendschreiben och derefter af ett svar, Erläuterung, med lärda bevis för alla nya påståenden. Der återfinnas alla hans grundåskådningar, som sedan framträdde i hans »Kunstgeschichte». Märklig var särskildt formen i den första skriften, i hvilken han försmådde den lärda apparaten och i stället vände sig till »künstler und kenner» (konstnärer och kännare). Denna skrift skaffade honom tillträde till kurfursten, hvarpå följde respengar och en årlig pension af 200 thaler. Utan att dröja reste W., och i Dec. 1755 kom han till Rom. Försmående alla offentliga anbud om platser, ifyllde han hvad som fattades i hans lilla pension med att tjenstgöra som ciceron åt förnäma resande, men mottog deremot tacksamt den vänskap och liberalitet, som visades honom af kardinal Alessandro Albani, sin tids dugligaste och kunskapsrikaste samlare, hos hvilken han bodde, och med hvilken han på det lyckligaste samverkade under sin vistelse i Rom. En man, hvars bekantskap äfven var af betydelse för W., var den tyske målaren Raphael Mengs, hvars kunskaper och förtrogenhet med Roms alla konstskatter blefvo af ovärderlig nytta för W. De hade gemensamt uppgjort planen till ett verk, »Von dem geschmack der griechischen künstler», som dock ej blef af, men bibehållna från den tiden äro några beskrifningar af statyer i Belvedere (Vatikanen), framförallt af »Torso» och Apollo, skildringar, i hvilka W. sökt fixera det intryck dessa verk efter upprepade studier gjort på honom, och som ej blott konstvetenskapligt, utan äfven språkligt höra till perlorna i den äldre tyska literaturen. -- Ett vigtigt moment i hans utbildning gör äfven upptäckten af Herculaneum och Pompeji. Han lyckades, oaktadt de italienske arkeologernas afundsjuka, genom sina gynnare få se de funna skatterna, och frukten af studiet blef hans Nachtichten von den herculanischen entdeckungen (1764), hvilka gåfvo första underrättelsen om det vigtiga fyndet. En annan sak, som bidrog att vidga W:s insigter, var det uppdrag han fick af baron Stoschs arfvingar att ordna dennes samling af gemmer (nu tillhörande museum i Berlin). Katalogen utkom 1760. Två år senare, 1762, utgaf han en skrift, på hvilken han lade stor vigt, nämligen Anmerkungen über die baukunst der alten, en skrift, som, då Vitruvius dittills varit ledaren inom den antika arkitekturens område, för första gången visade på nödvändigheten att gå tillbaka till grekernas byggnader och ledde uppmärksamheten på templen vid Paestum. Äntligen utkom 1764 hans lifs förnämsta verk, Geschichte der kunst des alterthums, det grundläggande verket för konsthistorien, genom hvilket hans plats inom vetenskapens verld var gifven. I Rom, der han räknades som en af de förnämsta celebriteterna, nämndes han af påfliga regeringen till öfverdirektör öfver Roms alla fornminnen. Dessutom arbetade han på ett annat verk af första rang, Monumenti inediti di antichità (1767), rikt utstyrdt med kopparstick. -- Från Tyskland hade upprepade inbjudningar kallat honom att göra ett besök. Han gaf efter 1768 och reste till Tyskland. Knappt kommen på hemlandets jord, greps han af en oförklarlig ångest, och från Wien vände han skyndsamt tillbaka till Italien. I Trieste måste han vänta några dagar, och en morgon, d. 7 Juni 1768, blef han der mördad af en för brott förut straffad italienare, hvilken ville röfva de dyrbara guldmedaljer, som W. erhållit i Wien. I Roms Panteon uppsatte hans beundrare hans byst; i Stendal restes hans bildstod (1859, af L. Wichmann), men hans stoltaste monument är hans efterlemnade verk. C. R. S.