Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa i förhållande till jordytan. Bildar vindens riktning (d. v. s. den riktning, från hvilken vinden blåser) en viss vinkel mot horisonten, så kan vinden uppdelas i två komposanter: den ena längs lodlinien, uppåt eller nedåt, den andra horisontal. Vanligtvis tar man endast denna senare komposant i betraktande; den är ock i allmänhet många gånger starkare än den vertikala, hvilket dock ej hindrar, att denna eger stor betydelse för förklaringen af rörelsefenomenen inom atmosferen. -- Häller man vätska i ett U-formadt rör, så ställer den sig till samma höjd å båda sidor. Uppvärmes den ena sidan, utvidgas vätskan i denna, och dess nivå höjes utan att jämnvigten derigenom störes, ty dess större höjd motväges af den större tätheten hos den kallare vätskan i den andra rörgrenen. Men om ett horisontalt sammanbindningsrör infogas i jämnhöjd med den kallare och lägre vätskeytan, strömmar vätska genom detta rör öfver från den varmare sidan. Derigenom störes jämnvigten i rörledningens nedre del, så att vätskan derstädes strömmar från den kallare grenen till den varmare, och denna cirkulation fortgår, tills hela vätskemassan fått samma temperatur. En likadan strömning, fastän med mindre hastighet, inträder, om det öfre förbindningsröret befinner sig lägre än den kallare vätskans fria yta. Öfver de ställen på jorden, der solen vid middagstid står i zenit, uppvärmes luften starkast, dels direkt af solstrålarna, dels genom beröring med den upphettade jord- eller vattenytan. Luftkretsen får der större höjd än längre i norr eller söder, och då förbindelsen der öfverallt är fri, komma de högre luftlagren från detta bälte att flyta ut åt n. och s. Derigenom störes jämnvigten vid jordytan, och kallare luft tillströmmar från n. och s. På sjelfva bältet för den starkaste uppvärmningen är den horisontala vinden, åtminstone vid jordytan, försvinnande liten; det benämnes derför »stilla bältet». Detta bälte flyttar sig efter solens ställning och uppnår under norra halfklotets sommar sin största nordliga bredd af ungefär 10°, hvaremot det under vår vinter ej når längre söderut än ungefär till eqvatorn. Denna sista omständighet beror derpå att »värme-eqvatorn», d. v. s. det bälte på jordytan, der medeltemperaturen för året är störst, befinner sig omkring 5° n. om den geografiska eqvatorn. Då stilla bältets omkrets till största delen utgöres af haf, uppstår genom dessas uppvärmning en stark afdunstning. Den sålunda fuktiga och varma samt derför lätta luften stiger uppåt och afkyles derigenom, hvarvid dess vattenånga kondenseras och nedfaller i ständiga regnskurar. Derigenom minskas lufttrycket med ett belopp motsvarande trycket af den vattengas, som nedfallit i form af regn, och denna omständighet bidrager till den nämnda insugningen af luft längs jordytan. Vi skulle sålunda i de öfre luftlagren, från stilla bältet räknadt, få sydliga vindar på det norra halfklotet, nordliga på det södra, och tvärt om längs jordytan. Men nu är att märka, att jorden på ett dygn vänder sig ett hvarf kring sin axel, och att det är från denna roterande jord vi betrakta luftens rörelse: det är luftens relativa rörelse i förhållande till jorden, som bör tagas i betraktande. Tänker man sig en projektil utslungad från eqvatorn rakt norrut, så eger den, förutom den meddelade hastigheten åt norr, en hastighet från v. till ö., emedan den deltager i jordens dagliga rörelse. Kommer den till högre breddgrader, bibehåller den också der sin ursprungliga hastighet åt öster. De punkter på jordytan, öfver hvilka den passerar, ega samma vinkelhastighet som en punkt vid eqvatorn, men deras lineära hastighet är mindre i samma mån afståndet till jordens rotationsaxel minskats. Vår projektil kommer derför att vinna på dem i afseende på rörelse åt öster; den kommer med andra ord att afvika åt höger från sin ursprungliga riktning. Kastas omvändt en projektil från nordliga trakter rakt söderut, så kommer den till trakter med allt större hastighet från v. åt ö.; den »blir efter» i förhållande till dessa och afviker således äfven nu åt höger. På samma sätt finner man, att en åt s. eller n. på södra halfklotet utslungad projektil kommer att afvika åt venster. En fullständig teori för relativ rörelse visar, att samma sak gäller äfven för östliga och vestliga rörelseriktningar, och deraf följer då, att hvarje vind på det norra halfklotet sträfvar att afvika åt höger, hvarje vind på det södra åt venster. Derjämte kommer en vestvind, enligt teorien för relativ rörelse, att devieras uppåt, en östvind nedåt. Tänka vi oss nu en eqvatorn omgifvande luftring i de högre luftlagren röra sig norrut, blir till en början vindens riktning alltmer vestlig; den kommer inom kort att uppträda som en s. k. sydvestlig antipassad. En sådan kan exempelvis iakttagas på toppen af Tenerifes Pik. Af samma skäl blåser i de högre luftlagren på det södra halfklotet en nordvestlig antipassad. När luftringen hunnit till omkr. 30° bredd, är rörelseriktningen rakt vestlig; den skulle nu vända ännu mer åt höger på det norra halfklotet, d. v. s. få en komposant åt söder, men hindras derifrån af alltjämt från s. påträngande luftmassor. En hopning af luft eger derför derstädes rum, d. v. s. man erhåller i hvartdera halfklotet en gördel af högre lufttryck, hvilken dock, på grund af den der rådande ojämnare fördelningen af land och haf, uppdelas i skilda barometermaxima, afbrutna af mellanrum med måttligt lufttryck. Ifrån denna gördel af högt lufttryck försiggår tillströmningen längs jordytan in mot stilla bältet, men dessa inströmmande luftringar komma naturligtvis också att afvika åt höger på det norra halfklotet, åt venster på det södra: de komma att uppträda som nordostpassad på norra halfklotet, som sydostpassad på det södra. Den östliga komposanten blir mera öfvervägande, ju närmare man kommer stilla bältet, så att närmast detta vinden är nästan rakt östlig. Detta förklarar hvarför passaden invid stilla bältet dör ut; förvandlad till östvind, pressas den ned mot jordytan och tillintetgöres genom friktionen mot denna. Omvändt erhålla vestliga vindar en tendens att förherska i de högre luftlagren; observationer på cirrimolnens gång visa, att detta i sjelfva verket är fallet äfven för trakter n. om det omnämnda maximibältet. Särskildt må härvid omnämnas de noggranna molnmätningar, som på senare tid utförts af Ekholm och Hågström i Upsala samt af Clayton i Blue Hill-observatoriet nära Baltimore, enligt hvilka cirrimolnens hastighet från v. till ö. kan uppgå till 60 m. i sekunden och derutöfver. Huruvida denna vestliga rörelseriktning sträcker sig ofvan molnregionen ända upp till atmosferens öfversta lager är dock tvifvelaktigt. O. Jesses fotografiska mätningar på de s. k. lysande nattmolnen tyckas tvärtom visa, att dessa, som befinna sig på en medelhöjd af något öfver 80 km., röra sig från ö. till v. med en hastighet af ända till 100 m. i sekunden och derutöfver. De allra öfversta luftlagren skulle enligt dessa observationer rotera med mindre vinkelhastighet än jorden. En med jorden fast förbunden punkt på denna höjd och samma breddgrad -- de af Jesse iakttagna lysande molnen beräknades ligga öfver södra Sverige -- rör sig på grund af jordrotationen med 260 m. hastighet från v. åt ö., hvadan de lysande molnens absoluta hastighet i alla fall skulle gå i denna riktning. Emellertid äro Jesses hittills publicerade observationer för fåtaliga, för att säkra slutsatser af dem skulle kunna dragas. Säkrare konstateradt tyckes vara, att de högsta luftlagren i eqvatorialtrakterna ega mindre vinkelhastighet än jorden; så fann man t. ex. att efter det vulkaniska utbrottet på Krakatoa i Aug. 1883 (se Röda skenet) rökströmmen, som hade en medelhöjd af 33,5 km., passerade jorden rundt från ö. till v. på 12 1/2 dygn. Här har man äfven i den öfver stilla bältet uppstigande rörelsen hos luftmassan en bestämd anledning till denna retrograda rörelse.
I kusttrakter uppträda regelmässiga periodiska vindar, hvilka, när perioden är ett dygn, benämnas landbris och sjöbris. Under dagen uppvärmes landet mer än hafvet, dels emedan den jämnare hafsytan återkastar en större del af det strålande värmet, dels emedan värmestrålarna i hafvet nedtränga till större djup och ej absorberas blott vid ytan, dels emedan vattnets specifika värme är större än markens och samma mottagna värmemängd hos vattnet derför åstadkommer mindre temperaturförhöjning, dels emedan uppstående hafsströmmar sträfva att utjämna temperaturdifferenserna, dels slutligen emedan ytvattnet afdunstar, och till afdunstningen åtgår värme. Från det starkare uppvärmda landet uppstår då en starkare uppstigande luftström, åtföljd af en insugning af luft längs ytan från hafvet, den s. k. sjöbrisen. Omvändt afkyles nattetid hafvet långsammare än landet. Det värme, som nedträngt till större djup, återfås, när hafsytans temperatur sjunker, ytvattnets specifika vigt ökas derigenom och detsamma sjunker ned för att ersättas af underliggande varmare lager. Öfver hafvet fortgår derför under natten en uppåtstigande rörelse hos luften, och ny luft suges in längs ytan från land; detta är landbrisen (se vidare Landvind). I större skala, och med period af ett år i st. f. ett dygn, försiggå samma processer vid några derför lämpliga kustland. Dervid må i främsta rummet nämnas Syd-Asiens kuststräckning. Under sommaren blir Asiens kontinent så starkt upphettad, att den del af barometriska maximibältet, som der borde förefinnas, utplånas och ersättes med ett långsträckt barometerminimum, hvars centrum, d. v. s. den punkt, der lufttrycket är lägst, befinner sig i Persien. Följden blir, att luften strömmar in från hafvet öfver land, med afvikning åt höger, således som sydvestvind, den s. k. sydvestmonsunen. Under vintern bidrager den starkare afkylningen af landmassorna till utbildande i dessa trakter af en kraftig nordostpassad, som här får namnet nordostmonsunen. Af likartadt skäl blåser under Australiens sommar (Januari) vinden in öfver denna kontinent, med afvikning åt venster; under dess vinter blåser den ut från kontinenten. Dithörande företeelser äro ock, att passadvindarna längs Eqvatorial-Afrikas kuster på grund af landets starka uppvärmning vridas åt land till. Samma verkan, om ock i något mindre grad, utöfvar den amerikanska kontinenten. Längs kontinentens östkust blifva passadvindarna derför mera rakt östliga, än hvad eljest vore fallet; längs deras vestkust mindre.
Uppstår på ett ställe af en eller annan anledning, såsom lokal uppvärmning eller utfällning af vattenånga eller dessa båda orsaker i förening, ett barometerminimum, sträfvar det omgifvande starkare trycket att pressa luften rakt in mot centrum, och denna sträfvan blir större, ju mindre afståndet mellan isobarerna (se d. o.) är. Såsom redan blifvit påpekadt, komma emellertid alla de inåtströmmande vindarna på grund af jordrotationen att devieras åt höger på det norra halfklotet, åt venster på det södra, och luften kommer derför att röra sig i spiral in mot centrum, från höger åt venster, d. v. s. i motsatt led mot visaren på ett ur, på det norra halfklotet, från venster åt höger på det södra. Rör sig, såsom fallet vanligen är, ett barometerminimum från v. till ö., så inses lätt, att på norra halfklotet vinden på en gifven ort skall komma att vrida sig medsols, om orten ligger s. om minimets bana, men motsols, om orten är belägen n. om minimets väg. -- Den tyske fysikern H. W. Dove uppställde den »lagen» (se Doves vindvridningslag) att vinden på en gifven ort vid ett förbipasserande oväder alltid vred sig medsols. Denna hans åsigt grundade sig på hans teori för hvirflar, hvilka han förklarade uppkomma genom en strid mellan polar- och eqvatorialströmmar i luften. Att han kunde uppställa en dylik lag, förklaras deraf att de flesta barometerminima passera n. om mellersta Tyskland. Från ett barometermaximum pressas luften vid jordytan ut från centrum och kommer äfven då att beskrifva spiralformiga banor; men emedan vinden blåser ut från centrum, är det på norra halfklotet, som denna spiral blir högervriden. Tryckskilnaderna skulle på detta sätt mycket snart utjämnas, om ej vinden i centrum och dess omedelbara närhet hade en uppåt riktad komposant i minima, nedåt i maxima. Den förre är på senare tid direkt iakttagen och uppmätt med dertill afpassad anemometer, exempelvis på Eiffeltornets topp; den senare bevisas deraf att temperaturen i ett maximum är högre på högre belägna stationer än på lägre. Då luften sänker sig, måste den nämligen sammanpressas, emedan den kommer till ställen, der det omgifvande trycket är större, och vid denna sammanpressning alstras värme. Ned till jordytan kan luften ej sjunka; der blir derför kallare än ett stycke högre upp. Skall rörelsen kunna fortgå, måste den nedsjunkande luften ersättas med ny; detta torde i regeln ske genom de allmänna strömningarna i de högre luftlagren. Komma två barometerminima i hvarandras närhet, börja de rotera omkring hvarandra i samma led, hvari spiralrörelsen inom hvartdera minimet försiggår. Att så bör blifva fallet, finner man deraf att för punkter belägna mellan båda centra den af det ena minimet förorsakade luftrörelsen motverkas af det andra minimet, under det att båda minima samverka för punkter, som hafva bägge centra liggande i samma riktning.
Går man från södra halfklotets maximibälte åt söder, finner man ett alltmer aftagande lufttryck, så att detsamma exempelvis på ön Kerguelen, belägen på omkr. 51° sydlig bredd, i medeltal för året nedgått till 748 mm. Dels deraf, dels på grund af de i dessa trakter rådande ständiga vestvindarna sluter man sig till att ett väldigt barometerminimum året om ligger öfver sydpolen. På gränsen mellan detta kolossala minimum och maximibältet uppstå oupphörligt sekundära minima, sannolikt emedan, maximibältets varmare och fuktiga luft flyter in öfver minimiområdet och dervid häftig kondensation och nederbörd uppstå. Dessa sekundärminima röra sig i öfverensstämmelse med ofvan utvecklade lagar med stor hastighet omkring det stora minimet från v. åt ö., öfverösande de öar, som de möta på sin väg, med en nästan ständig nederbörd. På den nämnda ön tillbragte lord Ross under en af sina expeditioner 68 dagar. Af dessa rådde storm under 45; endast 3 dagar voro fria från nederbörd. På det norra halfklotet blir fördelningen af lufttryck och vindar, på grund af de stora kontinentalmassor, som der afdela hafven i skilda regioner, mycket mera invecklad än på det södra. Under vintern ligger öfver det jämförelsevis varma norra Atlantiska hafvet ett stort barometerminimum med centrum s. v. om Island. Längre i n. tilltager trycke åter på grund af den starka afkylningen af Grönland och andra polarland. Ett likadant, ehuru mindre skarpt utprägladt, minimum finnes af samma skäl i Stilla hafvet, omkring och s. om Aleutiska öarna. Den till Asien hörande delen af maximibältet har, på grund af den starka afkylningen af kontinentens nordliga delar, flyttat sig ut öfver Sibirien; dess centrum, med ett lufttryck af 780 mm., ligger ungefär midt emellan Irkutsk och Jakutsk. Å den nord-amerikanska kontinenten finnes af samma skäl ett svagare maximum med centrum på omkr. 45° bredd och ett barometerstånd af 768 mm. De sekundära minima skulle rotera motsols omkring det stora minimet i Atlantiska hafvet, men böja i våra trakter vanligen in öfver Östersjön och förlora sig sedan i Ryssland, der det stora nord-asiatiska maximet hindrar deras vidare framfart. För öfrigt må anmärkas, att minimas rörelseriktning öfver hufvud taget är vestlig, hvilket med all sannolikhet sammanhänger med den vestliga rörelseriktningen hos de högre luftströmmarna. Blott sällan inträffar, att ett minimum rör sig från n. eller s., och ännu sällsyntare är en rörelseriktning från ö. till v. Deremot inträffar emellanåt, att ett större minimum någon tid ligger nära stilla v. om Norge, under det att det ena sekundära minimet efter det andra roterar omkring detsamma in öfver våra trakter. Sannolikt kan denna företeelse uppfattas som en (tillfällig) förflyttning åt ö. af det stora barometerminimet sydvest om Island. -- Under sommaren har, som redan blifvit nämndt, den Asien tillhörande delen af maximibältet utplånats och ersatts med ett minimum med centrum i Persien. Utpräglade maxima ligga öfver de nu svalare hafven; Atlantiska hafvets maximum har sitt centrum straxt v. om Azorerna. Barometerminima röra sig nu i Europa jämförelsevis långsamt åt ö., emedan det stora minimet öfver Persien sträfvar att bibringa dem en rörelse åt motsatt håll. -- Tänker man sig, att området för ett vanligt barometerminimum minskas, under det att lägsta trycket förblir oförändradt, komma isobarerna att ligga hvarandra närmare, och vindstyrkan växer. Det är deruti skilnaden ligger mellan våra jämförelsevis beskedliga oväderscentra och sydligare trakters förödande hvirflar, som under namn af cykloner eller tyfoner anställa så fasaväckande härjningar öfver både land och haf. -- Slutligen må här omnämnas de torra och varma vindar, som under namn af föhnvindar blåsa på Alpernas norra sluttningar och andra för deras utbildande lämpliga trakter. Namnet »föhn» (se d. o.) hafva de erhållit i Alperna; meteorologerna begagna samma beteckning för likartade företeelser på andra orter. Som nämndt, förekommer samma företeelse äfven i andra trakter, exempelvis vid Grönlands vestkust.
Vindhastigheten, eller den med anemometer uppmätta hastighet, hvarmed luften passerar fram öfver en gifven punkt, angifves vanligen i meter per sekund, men stundom äfven i kilometer per timme (motsv. 0,278 m. i sekunden) eller i engelska mil (statute-miles) per timme (motsv. 0,447 m. i sekunden). Med ordet vindstyrka, som egentligen betyder detsamma som »vindhastighet», betecknar man deremot vanligen den godtyckliga uppskattningen efter en viss vindskala (se d. o.). Med vindtryck förstås det tryck, som vinden förmår utöfva mot en vinkelrätt mot dess riktning ställd ytenhet. Vindtrycket angifves vanligen i kilogram per qvadratmeter och mätes med tillhjelp af en kring en vertikal axel rörlig plan skifva. Bakom denna sitta en eller flere fjädrar, som pressa den utåt, och hvilkas sammantryckning mäter vindens tryck. En å andra sidan rotationsaxeln anbragt vindfana ställer skifvan vinkelrätt mot vinden. En annan, af Wild konstruerad, vindtrycksmätare består af en tyngre skifva, vridbar kring en horisontal, genom öfre kanten gående axel. Denna skifva hänger vertikalt vid vindstilla, men devieras af vind. Dervid minskas vindtrycket, hvaremot tyngdens vridningsmoment ökas, tills jämnvigten är återställd. Vindtrycket är proportionel mot vindhastighetens qvadrat, så att mot dubbla vindhastigheten svarar ett fyrdubbelt tryck o. s. v. De förödande verkningar, hvilka åstadkommas af en tornado, d. v. s. ett skydrag, som förekommer i sydliga nejder och i styrka mångfaldiga gånger öfverträffar dem, som stundom hemsöka våra trakter, gifva ett ungefärligt begrepp om det största tryck en vind vid jordytan kan utöfva. Deraf kan man åter sluta sig till vindhastigheten. Man har på detta sätt beräknat, att vindhastigheten skall kunna öfverstiga 250 m. i sekunden. I en sådan tornado krossas allt hvad menniskohänder byggt; stora träd ryckas upp med rötterna eller brytas af på midten eller vridas flere hvarf rundt, så att de få utseende af en korkskruf, o. s. v. -- Den geometriska resultanten till alla de vindhastigheter, som på en gifven tid, exempelvis en månad, observerats på en viss ort, kallas vindresultant. Denna erhålles på det sätt att man projicierar alla observerade vindhastigheter längs två mot hvarandra vinkelräta riktningar, lämpligast nord-syd och öst-vest, adderar (algebraiskt) de så erhållna komposanterna hvar för sig samt derefter uppsöker den slutliga resultanten. En sådan beräkning benämnes, efter den, som först användt densamma, för en »beräkning efter Lamberts formel». Vindresultanten gifver ett mått på den luftmassa, som i resultantens riktning i medeltal passerat fram öfver orten. Se vidare Anemometer, Anemoskop, Väderlek, Väderstreck. E. S.