Witte

Witte. 1. Peter de W., nederländsk målare, bildhuggare och arkitekt, f. 1548 i Brügge, d. 1628 i München, var redan utbildad till målare, då han vid tidiga år reste till Italien, hvarest hans namn italianiserades till Pietro Candido. I Florens gjorde han bekantskap med Vasari, som tog honom med sig till Rom och skaffade honom sysselsättning i Vatikanen. 1578 trädde han i tjenst vid bajerska hofvet i München, hvarest han arbetade åt hertigarna Albrekt V och Vilhelm V, och hans arbeten äro att söka dels i gamla residenset, der han målade taken i flere salar, dels i kyrkor, såsom i Frauenkirche, hvars altartafla, Marias himmelsfärd, gäller för att vara hans bästa arbete i målning. Han anses för öfrigt hafva bättre assimilerat med sig den italienska uppfattningen än de fleste af hans samtida. -- Dessutom utvecklade W. en ganska omfattande verksamhet som bildhuggare under kurfursten Maximilian I, hvars högra hand han var vid dennes omfattande konstnärliga företag. Han gjorde teckningar till de bronsverk, som götos af den tyske formaren och gjutaren Hans Krumper från Weilheim. Hit höra två praktfulla bronsportaler och en madonna på residensets framsida (bygdt från 1612), hvilken madonna hör till den tidens bästa figurer, samt liggande kardinaldygder på portalerna, vidare på främre slottsgården en stor fontän med bildstod af Otto von Wittelsbach jämte goda allegoriska figurer och en del humoristiskt uppfattade, fantastiska djurgrupper samt i grottgården ännu en fontän med efterbildning af Benvenuto Cellinis Persevs m. m., så ock i Frauenkirche en storartad minnesvård öfver kejsar Ludvig (färdig 1622), i sin anläggning påminnande om det väldiga monumentet öfver kejsar Maximilian i Innsbruck. -- W:s bästa byggnadsverk är Münchens gamla residensbyggnad i praktfull sen-renaissance, utförd efter hans planer och under hans ledning med härofvan nämnda dekoration i målning och skulptur, af samtiden beundrad såsom verldens åttonde underverk. Gustaf II Adolf skall hafva beklagat, att han icke kunde föra det på valsar till Stockholm. -- 2. Emanuel de W., holländsk målare, f. i Alkmaar 1607, blef mästare i Lukasgillet i sin födelsestad 1636, flyttade till Delft 1642, der han studerade under Evert van Aelst och uppehöll sig t. o. m. 1649, samt slog sig sist ned i Amsterdam 1650, der han dog 1692. Under 1600-talet var han en af de störste mästarna i arkitekturmåleriet, och han målade mest det inre af hvitmenade reformerta eller rikt utstyrda katolska kyrkor. Han är berömd för ett lyckligt val af pittoreska perspektiv och en fin iakttagelse af det på väggar och pelare spelande ljuset från oftast färgade fönster, hvarjämte han ägde förmågan att i rummet skickligt inställa sina många figurer af kyrkobesökande, så att de gå tillsammans med arkitekturen. Verk af hans hand finnas i Amsterdams Rijksmuseum och i Haags museum samt i Bruxelles', Berlins, Weimars och Braunschweigs museer. Såsom exempel på huru hans taflor äro skattade må anföras, att en sådan under 1880-talet i England betalades med omkr. 40,000 francs. Utom interiörer har han äfven målat vyer, såsom Amsterdams fisktorg (1672, i Rotterdams museum), hvarjämte en annan målning af samma art finnes i Leipzigs museum (1670). -- 3. Kaspar (Gaspar) de W., flamsk målare, f. 1624 i Antwerpen, d. derst. 1681, studerade under sin fader, men begaf sig tidigt på resor i Italien och Frankrike, hvarifrån han 1651 återvände till Antwerpen. Efter resan blef hans styrka att måla italienska landskap med prydliga trädgrupper i förgrunden och ståtliga byggnader i mellanplanet. I stilen står han, enligt Woermanns utsago, mellan den i Rom verkande Gaspar Dughet och flamländaren Jacques d'Arthois, med en i brunt gående totalton. Signerade taflor af hans hand äro Berglandskap med Peterskupolen i bakgrunden (1667) och Landskap med dammen Betesda (1671), bägge i Antwerpens museum, Landskap med ruiner af en vattenledning (i Wiens kejserliga galleri) samt en bild i Turin. Anton Gouban plägade måla figurerna i hans taflor. C. R. N.