Ylle-industri. Ull är det väfnadsämne, som menniskor tidigast användt, och den har förblifvit det vigtigaste näst bomullen, som genom sin prisbillighet har skaffat sig ett afgjordt öfvertag under de senaste århundradena. Lättheten att spinna ullen till garn och de utmärkta egenskaper yllet har såsom beklädnad (se nedan) uppdagades i de äldsta kulturskeden. Ylleväfnaderna voro i början grofva och tjocka. I antikens dagar nådde ylletillverkningen en aktningsvärd utveckling i Mindre Asien, Grekland och Italien. Under medeltiden voro tyskarna, derefter flandrarna och italienarna dess förnämsta idkare, och genom flandriska väfvare gjordes denna industri bofast i England under 1300–1500-talen. Den fick ökad fart genom uppfinningen af spinnrocken (1530). I Frankrike uppblomstrade den hufvudsakligen genom Colberts åtgärder, omkr. midten af 1600-talet, så att redan i nästa generation kunde derifrån landsflyktiga hugenotter (réfugiés, se d. o.) plantera ut förfinade tillverkningsmetoder i flere andra land. Efter uppfinningen af spinnmaskinerna och den mekaniska väfstolen har ylleindustriens omfattning ökats väsentligt under det senaste årh. — På grund af råvarans olika krusning och längd samt vissa deraf betingade olikheter i tillverkningssätt skiljer man på tvänne hufvudgrupper af yllefabrikat: de af kard-ull och de af kam-ull (se dessa o.). Emellertid är den förberedande behandlingen till en viss punkt lika för allt yllematerial. Sedan den sorterade ullen tvättats och torkats (se Ull, sp. 1301), hvartill ofta sluter sig dess färgning, ifall denna sker redan å råvaran, är ullen ännu i form af hopfiltade »staplar» och måste särskiljas samt bringas i ett löst, likformigt fördeladt skick. Den bearbetas först med en luckringsmaskin (en s. k. vulf l. plys), bestående af en cylinder med utstående skarpa tänder och en denna omgifvande träkåpa med taggbesatta lister å insidan. Den syd-amerikanska ullen, som numera utgör en så väsentlig del af produktionen, har olägenheten af en mängd mellan håren insnärjda, mycket små frukter af tistlar m. m., för hvilkas aflägsnande man använder echardonnöser l. strö-plysar; dessa hafva förutom taggcylindrarna en kamvals, som fasthåller ullen, medan refflade valsar (strökastarna) med hvinande snabbhet bortkasta växtlemningarna. Ullen öfverstrilas med olja, för att håren må blifva mera lättredda och smidiga. Vanligen blandar man kort ull och affall till den längre; de olika sorterna läggas i lag öfver hvarandra och genomgå en kardmaskin, som verkställer en likformig blandning af dem. Så långt är behandlingen ungefär densamma, men derefter tillvägagår man på olika sätt för framställande af filt, kardullstyg och kamullsväfnader. — Filt hör egentligen till kardullsfabrikaten, men den hvarken spinnes eller väfves, utan åstadkommes genom kombineradt inflytande af hetta, fuktighet och pressning (se Filt). — Kardullsgarn göres af kort och krusig, finhårig ull, hvilken kardas och spinnes å mulstol ej synnerligen hårdt, så att håren lemnas så fria som möjligt för filtningen, och det deraf väfda tyget (kläde, flanell m. m.) valkas alltid, så att det får en halffiltad beskaffenhet. Kardningen afser visserligen att reda ut ullen, men på samma gång att låta fibrerna så mycket som möjligt korsa och gripa i hvarandra. Ullen kardas numera vanligen å kardmaskiner, bestående af roterande, kardnockbesatta valsar, i midten en stor cylinder (tamburen) och kring denna ett system af mindre, parvis ordnade (i hvarje par en liten vals, »vändaren», och en något större, »arbetaren»). Ur den första kardmaskinen framkommer ullen i form af ett flor eller en tunn vadd, som omkardas på en annan maskin och derefter på den tredje, kontinymaskinen, delas i fortlöpande smala band, hvilka få form af en löst snodd och tjock förspånad (slubbgarn). Huru denna förspånad derefter finspinnes till garn, d. v. s. sträckes till fina trådar och snos tillräckligt, kan inhemtas af art. Spinning och Spinnmaskiner. Varpgarn snos starkare än inslagsgarn och (när det gäller kardull) i motsatt riktning mot detta. För åtskilliga ändamål tvinnas ullgarn sedermera till flertrådigt »garn». I de svenska fabrikerna mätes ullgarnet mångenstädes ännu i härfvor på skålpund, och 2 härfvor utgöra en sträng; hvarje härfva innefattar 6 knäpp, och 1 knäpp mäter 100 hvarf kring haspeln, hvars omkrets är 5 fot; således innehåller 1 sträng 6,000 fot. Emellertid får metersystemet allt större insteg vid ullgarnsmätning. Ylleväfningen afviker icke från annan väfnad (se d. o.). Det färdigväfda tyget färgas, i fall detta ej skett redan i ullen. Kardullsväfnader sammanfalla i det närmaste med kläde (se d. o.). Klädesartade äro äfven doffel, vadmal, boy, drapp (fyrskaftadt), flanell, fris, coating m. fl. — Kamullsgarn l. kamgarn (»redgarn») tillverkas af de mera långhåriga, hårda och ofta glansiga ullsorterna, hvilkas trådar genom kamning bringas att ligga inbördes så parallelt som möjligt och derefter spinnas hårdt, merendels på trostelstol, till ett kompakt och slätt garn. De deraf väfda, glatta tygerna (företrädesvis kallade »ylletyger») valkas icke. S. k. sefir- (tapisseri-, brodér-) garn l. sayett är fint, tvinnadt kamullsgarn, färgadt i alla möjliga nyanser. När kamullen är fin, är den icke synnerligen längre än kardull. Alpaka och mohair kammas och spinnas likt kamull af fåret. I den äldre tygtillverkningen nyttjades kamning för hand, och den sker ännu med redskap, å hvilka sitta rader af långa, rundade, skarpspetsade ståltänder, som uppvärmas (likasom äfven ullen), och genom kamningen afskiljas de korta håren (»kämlingen»), som komma till kardullen. Upphettningen har till ändamål att aflägsna krusigheten. Kammaskiner (af särdeles invecklad och sinnrik konstruktion) finnas sedan 1840-talet. När kamgarnstyg lemnar väfstolen, erfordrar det endast en ytlig appretering, i olikhet med kläde, för hvilket flere processer återstå. Maskinspinningen och sedermera den mekaniska kamningen hafva i senare tider högeligen främjat tillverkningen af kamgarnstyger. Af sådana fabrikat finnas glatta (kamlott, orleans, berkan och moaré, bombasin, krepon, yllemusslin m. fl.), kyprade (merino och tibet, sars, lasting m. fl.), fasonerade (ylledamast, broscherade vesttyger, själar och pläder, mattor m. m.), sammetsartade (ylleplysch och flere möbeltyger), blandade (lyster, yllebarege, mohair, rips, zanella o. s. v.). Dukar och mattor förfärdigas mestadels af kamull, och i gobeliner utgör den ofta varp. — Halfylle (som började tillverkas på 1830-talet) har vanligen varp af bomull och inslag af ylle. Äfven finnas blandade fabrikat af ull och silke, ull och kamelgarn o. s. v. Till s. k. halfkamgarn, stick- och strumpväfvaregarn förarbetas kortare ull, som i början behandlas på samma sätt som kardull, men sedermera såsom kamull. — Konstull (mungo, shoddy, se dessa o.) utgör föremål för en stor industri och erkännes numera som ett mycket nyttigt fabrikat för de fall, der tjocklek och värme hos tyget äro vigtigare än styrka och elasticitet. Till konstull duga alla gamla bitar, remsor och lumpor af ylle, hvilka jämte affall från ullgarns- och ylletillverkningen slitas sönder till ytterst små fragment mellan två tätt knifbeklädda, mycket snabbt roterande cylindrar. Till detta material sättes vid shoddy-garnspinning 1/3–1/5 ordentlig ull. En stor mängd yllevaror, mest billigare sorter, innehåller numera shoddy; det finnes märkvärdigt goda och vackra halfylle- och starkt shoddy-blandade tyger, som genom sin prisbillighet äro åtkomliga för en hvar. Men om shoddy-tillsatsen är för stor, nötas kläderna fort. Stor utbredning eger numera äfven metoden att till ylle förarbeta ett blandmaterial af ull och gammalt stickylle. Extrakt-ull tillverkas af halfyllebitar, hvari bomullstrådarna bringas till upplösning medelst svafvelsyra eller saltsyra, hvarefter ullgarnet användes. Kokas deremot ett tyg, som innehåller bomull och ull, med en lösning af kaustikt kali i vatten, så upplöses ullen, men ej bomullstrådarna. På kemisk väg kan man äfven skilja ylle från bomullsväfnad genom neddoppning i en lösning af pikrinsyra, hvaraf ulltråden får en vacker guldgul färg, som den bibehåller vid tvättning, medan bomullstråden förlorar fårgen. — I afseende på fint och ypperligt kardullsgarn intager Frankrike första rummet (Elbeuf, Reims, Sedan m. fl. orter). I medelgoda och ordinära sorter eger Frankrike medtäflare i Belgien och Österrike. Från dessa land förses England, Tyskland o. s. v. med kardullsgarn. Kamullsindustrien blomstrar högst i England (med långa, grofva, fasta och glansiga ullsorter; främst i grefskapet York med städerna Bradford och Halifax) samt i (norra) Frankrike och i Tyskland (Sachsen, Schlesien). Sverige egde år 1891 klädesfabriker till ett antal af 44. med 4,800 arbetare och ett tillverkningsvärde af 13,700,000 kr. (se vidare Kläde), och 29 fabriker för andra helylleäfvensom halfylleväfnader, med 750 arbetare och ett tillverkningsvärde af 2,223,000 kr.
Användt till klädedrägt, är ylle i vissa fall oöfverträffligt, på grund af fårullens finhet, mjukhet och spänstighet samt framförallt dess värmesparande egenskaper. Mest värmesparande af allt ylle är flanellen, derför att den till följd af sin luckerhet förmår hysa den mesta luft. Ullen är mycket hygroskopisk, d. v. s. den eger i hög grad förmågan att ur luften upptaga och i sina porer förtäta vattengas (jfr Ull, sp. 1300). Kastadt i vatten, upptager yllet endast mycket långsamt vatten och fasthåller särdeles envist luften i sina porer samt förlorar icke genom vattenupptagningen helt och hållet sina elastiska egenskaper (i olikhet med linne och bomull). Dertill kommer, att fuktig ylleväf torkar mycket långsammare och afdunstningen försiggår mycket jämnare. Allt detta gör yllet så lämpligt till beklädnad, ty ju hastigare ett tyg suger till sig vatten och således på samma gång förlorar sin lufthalt, och ju fortare vattnet afdunstar (t. ex. vid svettning), dess större blir kroppens värmeförlust, hvaraf lätt förkylningssjukdomar följa. Men på en känslig och ömtålig hud utöfvar yllet ofta en obehagligt retande inverkan och framkallar derigenom äfven en ökad svettafsöndring. Ylleunderkläder hålla likasom ett ständigt lager af fuktig ånga mellan sig och kroppen, hvilket bidrager till att förvekliga huden. Hos halfylle äro dessa olägenheter i mindre grad för handen.