Zend-avesta

Zend-avesta, det förr brukliga, mindre riktiga namnet på den bok, som innehåller de äldsta iranska folkens, liksom de nuvarande parsernas heliga skrifter. Numera heter denna bok med sitt riktiga namn endast Avesta (af oviss härledning och betydelse; om tillsatsen »zend» se Pehlevi och Zend). Dessa heliga skrifter, som innehålla Zoroasters ursprungliga lära med senare utveckling och tillsatser, bestodo enligt den inhemska traditionen egentligen af 21 »böcker» (naska, Pers. nosk, »bok»), fördelade i 815 kapitel, och den första skriftliga sammanfattningen af dessa förut genom muntlig tradition bevarade »böcker» kan icke sättas senare än till 5:te årh. f. Kr. Men under de omhvälfningar, som följde på Alexanders eröfringståg och sedermera under selevkidernas och arsacidernas välde, gick en stor del af denna ursprungliga Avesta för alltid förlorad; det språk, hvarpå den var skrifven, öfvergick i talspråket till det medelpersiska pehlevi, hvarigenom innehållet blef för folket ofattligt, och sjelfva den (numera för oss okända) skrift, hvarmed den var upptecknad, kom ur bruk. Under de inhemske sasaniderna och i synnerhet under den store Sjapur II (310–379), då Zoroasters religion återvann sitt inflytande, uppdrogs åt de prestfamiljer, inom hvilka det rätta läsandet af de heliga skrifterna bevarats, att samla och tolka hvad som af dessa ännu fanns i behåll, närmast i det praktiska syftet att ordna de befintliga resterna till en liturgisk handbok för gudstjensten och offren. Den sålunda samlade återstoden (345 kap. af 815) omskrefs med ett nyuppfunnet alfabet, det numera s. k. zend- (riktigare: avesta-)alfabetet, en skickligt gjord förenkling af det då i bruk varande svårlästa s. k. »bok-pehlevi». Tolkningen skedde genom en kommenterande öfversättning (»zend») på det då talade pehlevi-språket, skrifven med det nyss nämnda bok-pehlevi. Dock visar denna tolkning, att den rätta meningen på flere ställen icke förståtts. Men äfven af denna sasanidiska Avesta-redaktion, som utan tvifvel flerestädes afviker från den ursprungliga genom infogade randglossor och reminiscenser af det förlorade, har, till följd af Islams öfvervälde och den zoroastriska religionens inskränkning på de till stor del landsflyktige parserna, blott omkr. en fjerdedel bevarats till vår tid, och denna del har mellan 4:de och 13:de årh. — från hvilket sistn. våra äldsta Avesta-handskrifter härstamma — säkerligen undergått flere nya recensioner och ortoepiska förbättringar. Den på detta sätt till oss komna Avesta består nu af två hufvuddelar: Egentliga Avesta, som omfattar de tre ursprungliga »noskerna» Vendîdâd, Vîspêred och Jasna, af hvilka dock ensamt Vendîdâd (den 20:de »nosken») är fullständigt bibehållen, samt Khorda Avesta (»lilla A.»), hvars innehåll till stor del består af de s. k. ješt (uttalas jescht, se nedan), 5 njâjis, 3 afrînagân och några andra smärre fragment. Den egentliga Avesta föreligger efter handskrifterna i två olika recensioner: a) handskrifter med pehleviöfversättning, innehållande de tre böckerna Vendîdâd, Vîspêred och Jasna hvar för sig, samt b) handskrifter utan denna öfversättning, framställande de tre böckernas innehåll sönderdeladt i texter efter den ordning, i hvilken dessa texter föreläsas under kyrkoåret. Denna recension, den egentliga liturgiska handboken, kallas Vendîdâd-sâde. Den till sitt innehåll vigtigaste boken, Vendîdâd (egentl. vîdaêvô dâtem, »anti-demonisk lag»), har formen af en dialog mellan Ormusd och Zoroaster och delas i 22 fargard (»afdelning»), af hvilka den första innehåller den iranska skapelselegenden, den andra sagan om den gyllene tiden under den forniranske konungen Jima och de öfriga föreskrifter om den bot man måste göra vid förorening (i synnerhet genom lik) och för allt annat ondt. Vîspêred (egentl. vîspê ratavô, »alla himlamakter»), som delas i 24 karde (»afdelning»), innehåller i närmaste sammanhang med Jasna en lista böner till allahanda gudamakter. Jasna (»offer»), som delas i 72 hâ (»slut»), innehåller de liturgier, som läsas vid offren (jasna, Pers. izešne), långa, enformiga böner och anropanden till olika gudomligheter. Den vigtigaste delen af Jasna utgöres af de 17 gâthâ (»hymner»), hvilka, affattade i en särskild dialekt och i metrisk form, utgöra den äldsta med säkerhet från Zoroasters tid härstammande delen af Avesta, samt af trenne urgamla, af Avesta sjelf som heliga ansedda böner. Med dessa »gâthâ» som ursprunglig kärna har den öfriga Avesta småningom (ungef. mellan 1000–600 f. Kr.) uppstått och kodifierats. Den dernäst äldsta delen af Avesta äro de 21 jêšti (Pers. ješt), »lofsånger» till vissa gudomligheter: Mithra (»solguden»), Tischtrja (»Sirius») o. a. eller till de otaliga fravaši (jfr Zoroaster), i ursprungligen metrisk, men numera bruten form. Af dessa står dock blott en mindre del i Jasna och de öfriga i Khorda Avesta, hvilken icke egentligen bildar något afslutadt helt, utan är en såväl för lekmän som för prester afsedd andaktsbok, som i olika handskrifter och upplagor upptager än mer, än mindre af det ofvan angifna innehållet. Något yngre än ješt äro de prosaiska (blott till en ringa del metriska) böckerna Vêndîdâd och Vîspêred, och allra yngst äro de ofvan nämnda småstyckena i »lilla Avesta». — Avestas stil är enkel och konstlös; det dunkla beror till stor del på det hoplappade skick, hvari den nu föreligger. I afseende på sitt allmänna innehåll kan den närmast jämföras med den andra ur-ariska religionsurkunden, Rigveda (se Indien, sp. 551), men kan på intet sätt täfla med dess naiva fantasirikedom och ofta glänsande bildprakt. Avestasångerna karakteriseras mest af färglösa myter, liflösa figurer, noggranna förteckningar på en mängd genier och deras egenskaper och i synnerhet af oupphörliga upprepningar och omsägningar, hvilket dock till en del torde bero på dess nuvarande fragmentariska skick. Enstaka ställen sakna dock ej en verklig poetisk lyftning. — För Europa blef Avesta först bekant genom en från pehleviöfversättningen gjord fransk öfversättning af Anquetil-Duperron (se denne) och har allt sedan, dels för sin stora betydelse såsom en af mensklighetens äldsta och märkligaste religiösa urkunder, dels såsom den enda källan för det vigtiga avestaspråket, det vanligen s. k. zend (se d. o.), varit föremål för grundliga och omfattande studier. De förnämsta upplagorna äro: Burnouf: »Vendidad-Sadé» (1829–43); Westergaard: »Zend-Avesta or the religions books etc. Vol. I [allt publ.], The zend text» (1852–54); Spiegel: »Avesta die heil. schriften ..... im grundtexte sammt der huzvâresch-[= pehlevi-] übers. herausgeg.» (2 bd, 1851–58), och Geldner: »Avesta . . . im auftr. d. kajs. akad. d. wiss. in Wien herausgeg.» (3 bd, 1885–94). De vigtigaste arbetena för Avestastudiet äro (utom de ofvan nämnda pehlevi- och en af parsipresten Neriosengh utgifven sanskrit-öfversättning) följande: Spiegel: »Avesta ...... aus dem grundtexte übersetzt» (3 bd, 1852–63), »Commentar über das Avesta» (2 bd, 1865–69), båda omfattande såväl den egentliga som Khorda Avesta, »Einleitung in die tradition, schriften der parsen» (2 bd, 1856–60), »Eranische alterthumskunde» (3 bd, 1871–78); Harlez: »Avesta . . . trad. du texte zend» (2:dra uppl. 1881); Darmesteter och Mills: »The Zend-Avesta . . . translated» (3 bd i Max Müllers »Sacred books of the East», 1880–87); Darmesteter: »Zend-Avesta, trad. nouvelie avec commentaire» (3 bd, 1892–93; bäst). Se för öfrigt den under Zend och Zoroaster anförda literaturen. H. A.