Zigenare är det i Europa allmännaste namnet på ett från nordvestra Indien härstammande folk, som, splittradt i många små stammar, i Asien (ända upp till Sibirien), i norra Afrika och i Europa ständigt fört ett kringirrande lif. Härledningen af namnet (T. zigeuner, R. tsigán, Tsjech. cikán, Magyar. czigány, Rum. tzigan, Turk. tjingané. Grek. tzinganos, Ital. zingano, zingaro, Sp. cingaro, cincalo, Port. cigano) är oviss. Språkhistoriskt bäst är Miklosichs från det bysantinska atthinganos, Med. Grek. atsingkanos (Bulg. acigan, zigenare), som i början af medeltiden var namnet på en judisk-kristen sekt i Mindre Asien. De derifrån till sydöstra Europa invandrade zigenarna skulle genom förblandning erhållit detta namn. Andra rimliga härledningar äro de Goëjes från det Pers. tjengg, ett slags cittra, och Trumpps från tjanggar, en som mycket oren ansedd indisk stam, hvilken för ett zigenarelikt lif utmed Sindhs stränder, i Afganistan och i Persien. I olika land hafva dock zigenarna flere andra namn, dels lånade från deras förmenta hemland Egypten (Grek. gyftos, Eng. gypsy, Skot. jip, Span. gitano, Magyar. farao népe, »farao-folk»), dels uppkomna genom förblandning med andra folk (T. och D. tater, Sv. tattare, F. tattari, Fr. bohémien), dels ock härrörande från yrke, färg eller andra egenskaper: Skot. tinkler, caird (»kittelflickare»), D. kjeltring (»tiggare», »landstrykare», måhända egentl. »kittelflickare»), natmandsfolk (se d. o.), spåmændsfolk, N. fant (»tiggare»), Holl. heiden (»hedning»), Pers. lûri (Arab. nûri, »musikant»), karači (»svarting»), F. mustalainen (»svarting») m. fl. Sjelfva kalla zigenarna sig med flere namn, allmännast rŏm (»man», »husbonde», hvaraf romni, »qvinna», »hustru», romni-tjai, »qvinno-barn», zigenare, romanó, fem. -ni, »zigenerisk»), och dessutom i de särskilda landens språk ofta »rejsende», »travellers» o. dyl. — Till sitt yttre äro zigenarna af medelstorlek, med smärt och smidig, ofta bildskön kroppsbyggnad (fetma förekommer blott hos äldre qvinnor), små händer och fötter, långt, svart, oftare rakt än lockigt hår, hög panna, något sneda, svarta ögon, lätt bågformig näsa och mörk, grönbrun hy utan förmåga af rodnad. Vanligen äro männen vackrare än qvinnorna, hvilka, i den första ungdomen ofta bländande sköna, vissna tidigt, enligt regeln redan efter första barnsbörden. Till karakteren skildras zigenarna numera öfverallt som lättjefulla, lögnaktiga och hämdgiriga, än krypande, än oförskämdt pockande, allt egenskaper, som äro en naturlig följd dels af deras kringflackande lif, dels ännu mer af deras lott att nästan öfverallt vara föremål för afsky och förakt. I små flockar, bestående af några närbeslägtade familjer, under en höfdings ledning, draga de omkring med kärror och tält, men för öfrigt ytterst ringa husgeråd, och lägra sig vid utkanterna af städer och större byar, der de under några dagar, högst ett par veckor, söka medel till sitt uppehälle. Deras förnämsta näringsfång äro tiggeri, lagning af kökskärl, hofslagning och hästbyte, björndans, spådom (i hand) och försäljning af arcana samt, i östra Europa, dans och i synnerhet musik, för hvilken de ega stor naturlig begåfning (se Zigenaremusik). Snatteri bedrifves allmänt af qvinnor och barn, men större stölder och landsvägsrån äro mycket sällsynte; den gängse tron att de röfva barn saknar all grund. Mycket begifna äro de på spritdrycker och tobak; äfven qvinnor och barn röka. Utan egna religiösa föreställningar, låtsa de öfverallt tillhöra den herskande religionen. De gifta sig blott inom sitt eget folk och anses i allmänhet föra ett sedeslöst lif, men i några land, såsom Spanien, Krim och vissa trakter af Ungern, berömmas de för en fullt sedlig vandel. I sistnämnda land och till en del äfven i Rumanien, Turkiet och Grekland hafva de mer burgna slägterna blifvit bofasta och tillvunnit sig medborgerligt anseende.
Senast omkr. år 1000 e. Kr. kunna zigenarna anses hafva utvandrat från sitt indiska hemland. Dels genom omnämnande i historiska källor, dels genom språkliga intyg (lånord m. m.) kan man någorlunda följa gången af deras vandringar. Persiska, armeniska och grekiska element i alla europeiska zigenare-dialekter visa vägen genom Asien och Grekland. Från detta land spridde de sig norrut i sydöstra Europa och Tyskland och från Tyskland dels österut till Polen och Ryssland, dels norrut till Danmark, Norge, Sverige och Finland, dels vesterut, till Frankrike, England och Skotland. Till södra Italien och Pyreneiska halfön hafva de kommit från grekiska, slaviska och rumanska trakter. I början af 14:de årh. omnämnas de för första gången på de grekiska öarna (Kreta, Korfu, o. a.) och i Valakiet. Under åren 1415–30 nämnas de i samtida handlingar för Moldau, Siebenbürgen, Ungern, Böhmen, mellersta och norra Tyskland, Italien, Provence och Paris. Omkr. midten af 15:de årh. uppträda de i Spanien, år 1501 i Polen och något senare i Ryssland. I Sverige omtalas de för år 1512 i Olaus Petris krönika och i England under Henrik VIII, som mot dem utfärdade ett strängt edikt (1531). Äfven i öfriga europeiska land blefvo de tidigt och hårdt förföljda. Men både detta och senare försök i motsatt riktning, nämligen att tvinga dem till ett ordnadt lif, såsom i Österrike under Maria Teresia och Josef II, hafva varit utan nämnvärd verkan. Vid sitt första uppträdande i hvarje land stodo zigenarna under en »konung» (dakar). I Tyskland funnos länge tre konungar och tre, efter olika nationalfärger och heliga träd skilda folk, ett i Altpreussen med svart-hvitt och furan, ett i Neupreussen med grönt-hvitt och björken samt ett i Hannover med svart-blått-guld och oxeln. Den siste tyske »konungen» hade under trettioåriga kriget sitt residens i Sellstädter-skogen nära Mühlhausen (an der Unstrut), och ännu i 18:de årh. fanns en zigenarekonung i England. Numera väljes en höfding för hvarje särskild stam. Den valde beklädes med en trekantig hatt med silfvertofs, tömmer ett litet krus med vin i ett tag och krossar sedan kruset. Äfven vid äktenskap utför höfdingen samma bragd, sedan han först gjutit några droppar vin öfver det framför honom knäböjande brudparet. Jämte höfdingen har stammen vanligen en s. k. zimut, en gammal qvinna, hvars råd alltid skall inhemtas vid hvarje vigtigt företag. Antalet samtliga zigenare kan ej ens tillnärmelsevis uppgifvas, då i Asien och Afrika intet försök till räkning gjorts. Man förmodar, att de utgöra ett par millioner inalles. För Europa uppskattas de till omkr. 3/4 mill., hvaraf på Balkanhalfön nära 300 tusen, i Rumanien (Moldau och Valakiet) 150 t., i Österrike-Ungern omkr. 110 t., i Spanien och Portugal 50 t., England och Skotland 18 t., dermot i Frankrike blott 700 (och endast bland baskerna). H. A.
Zigenarna i Norden. Redan 1417 visade zigenarna sig i norra Tyskland utanför Hamburg, Lybeck och några andra Östersjöstäder. Den äldsta kända urkund angående zigenarna i det närbelägna Danmark är nästan ett årh. yngre. Det är ett af konung Jakob IV i Skotland till konung Hans i Danmark d. 3 Juli 1505 skrifvet rekommendationsbref för »grefve Antonius Gagio från Mindre Egypten», som med sitt »stackars kringirrande folk» önskade begifva sig till Danmark. Om »grefve Antonius» verkligen kom till Danmark är ej kändt, men säkert är, att zigenare ej långt derefter funnos i landet. 1511 finna vi en »junker Göran från Egypten» passera staden Slesvig, och 1512 hade de redan hunnit Sverige. Olaus Petri berättar derom i sin Svenska krönika: »Samma åar her Steen var höffuitzman worden, kom en part af thet folket som fara om kring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar tatare, hijt i landet och til Stocholm, förra hadhe the aldrigh her warit». Uppgifterna om zigenarnas första uppträdande i Sverige äro i allmänhet ytterst torftiga, oftast intet annat än några ord i en räkenskap om hvad den eller den fogden af dem uppburit som skatt eller tagit från dem som byte. I Norden fingo de efter tyskt föredöme tidigt benämningen tattare (tatare, tartare, D. tater). Under årtiondena efter sitt första uppträdande här nämnas zigenare i flere skilda landsorter. 1525 ströko tattare omkring i Upland och Södermanland. 1555 finner man dem i Tuna län af Småland och 1559 i Öknebo härad af Södermanland, och förmodligen drogo medlemmar af samma band öfver till Åland, der de blefvo hårdt behandlade. 1572 finner man tattare i norra Vestergötland (Vadsbo), och 1573 uppträdde de i mellersta Upland. 1577 drog en skara genom Vestmanland och Upland; 1579 besökte de äfven Norrland, och s. å. omtalas en hord såsom nyss kommen till Småland. 1583 höllos fångna tattare till tvångsarbete på Kungsör. Följ. året omtalas de första gången med säkerhet på Finlands fasta land (de kallas der mustalainen, »de svarte», i vissa trakter af Österbotten lätti), dit de antagligen kommit från Sverige. Att de redan i 16:de årh. vunnit en jämförelsevis ej ringa utbredning i vårt land framgår deraf att både verldsliga och andliga myndigheter snart ansågo sig böra befria landet från det äfventyrliga och gudlösa följet, som lefde af rof och bedrägerier samt på grund af sina qvacksalverier och trolldomskonster ansågs stå i förbindelse med onda makter. Redan 1525 uppmanade konung Gustaf biskop Magnus Sommar i Strengnäs att tillse, det tattarna snart måtte komma ur landet, dock skulle de enligt ett några veckor äldre bref fritt få fora med sig allt hvad de innehaft vid sin hitkomst. Ett dylikt tillägg finner man ej antydt i några förteckningar öfver egendom, som längre fram i samma årh. blef zigenarna fråntagen. Äfven hertig Karl var angelägen att få dem ur sitt hertigdöme. Men ej endast deras egendom, utan äfven deras frihet var i fara. Johan III hotar 1576 och 1579, att om de ej skyndade sig bort, skulle de fängslas och skickas att arbeta i Sala grufva. Oftast förstodo väl de listige landstrykarna att slingra sig undan dylika befallningar; men att de någon gång blefvo fast, synes deraf att 1583 några zigenare tvingats att arbeta vid grundläggningen af en ny byggnad vid Kungsör och att 1592 en fångvaktare erhöll fyra mark i tärpenningar, då han »förde tattarna till gränsen». I verkligheten likgiltiga för religionen, hafva de alltid önskat få sina barn döpta och det ej minst för att i dopsedeln hafva ett bevis att barnen äro kristna och födda i landet. Kyrkans myndigheter, som ansågo ett dylikt dop vara ett missbruk af sakramentet, stötte dem dock till en början alldeles ifrån sig, hvilket helt kort är uttaladt i den sjette och sista af de artiklar, som Upsalas förste lutherske ärkebiskop, Laurentius Petri, med konungens tillåtelse utfärdade under riksdagen i Stockholm i Juni 1560: »Med tartare skall presten sig intet befatta, hvarken jorda deras lik eller kristna deras barn». Äfven under den följande tiden fortlefde samma grundsatser. Så bestämde ett prestmöte i Linköping 1594, att »all beröring med kringvandrande tattare skall vara förbjuden och ingen kyrklig handling komma dem till del; deras barn skola ej döpas, deras döda ej begrafvas, deras sjuka ej besökas, deras äktenskap ej af oss helgas». Brott mot dylika stadganden medförde ej ringa ansvar. En kyrkoherde i Dingtuna, som 1597 låtit tattare erhålla nattvarden, vardt utan förbarmande afsatt.
Sveriges regering sökte genom en barbariskt sträng lagstiftning blifva tattarna qvitt. Ett kgl. plakat af d. 28 Juli 1637 stadgade, att »alla tattare och tatterskor med hela deras anhang, såväl qvinnor som män, skola innan d. 8 Nov. s. å. vara förpligtade att fly och vika utur vårt konungarike och alla dess underliggande provinser», och myndigheterna i orterna ålades att, om några efter sagda datum anträffades, »låta dem straxt gripa, hvad gods de medföra afhända och så många karlar der bland äro utan vidare rättegång upphänga och till lifvet straffa, men alla deras konor och barn skola de låta från härad till härad sin kos utur landet utdrifva». Äfvenså förbjödos alla undersåtar samt skeppare och sjömän strängeligen att hysa och herbergera några tattare efter ofvannämnda dag eller föra dem in i riket. Denna lag, en förkortad och något förändrad afskrift af Kristian IV:s i Danmark öppna bref af 1589, visade sig trots sin stränghet ej verksam nog mot folk sådana som zigenarna, ty redan efter fem år måste den förnyas genom »Ordning och stadga om tiggare och fattiga» af d. 28 Febr. 1642, hvilken i så fall är något mildare, att den stadgar, att väl hvarje kringstrykande tattare skall tillvaratagas och anmälas, men endast den, som »finnes öfvertygad med tjufveri eller annan otillbörlig akt och missgerning», skall straffas till lifvet, de öfriga köras ur det ena länet till det andra, tills de helt äro drifna ur riket. »Komma de sedan igen, skola de fasttagas och föras till nästa slott att der arbeta i jern vid vatten och bröd.» Äfven denna förordning visade sig kraftlös, ty om 20 år förnyades den nästan ordagrant genom plakatet d. 14 Maj 1662. Man började dock troligen inse omöjligheten af att blifva zigenarna qvitt, hvarför regeringen sökte på annat sätt afskaffa den förargelse, som det hedniska folket väckte. Kyrkan kunde icke i längden sluta sin famn för dem. Derför heter det i 1686 års Kyrkolag (Kap. 3, § 9): »Om de landstrykare, som hos oss tartare kallas, skulle, mot vårt förbud, uti vårt rike sig insmyga och här föda några barn, eller föra nyligen födda med sig, åt hvilka de begära döpelsen, då skall sådant tillåtas, och föräldrarna troligen förmanas att sätta sig här neder på en viss ort, låta sig undervisa i den kristliga läran och träda till Guds församlings gemenskap, eller i vidrigt fall lemna barnen qvar, hvilka våra embetsmän skola låta försörja». Man började ock dädanefter i lagstiftningen göra skilnad mellan zigenare, som nyligen inkommit och icke bosatt sig, och sådana, som någon tid varit i riket. Enligt resolution på allmogens i Sverige och Finland allmänna besvär d. 1 Aug. 1727 »blifver dem, som sig för thetta nedsatt uti en del små städer och draga borgerliga besvär, icke förbudit ät resa till marknaderna, allenast de icke fara gård från gård på landsbygden, då sådana intet böra hysas af allmogen utan vid 10 dlr s:mt vite angifvas». I öfrigt förnyas föregående förordningar, såsom det ock skedde i resol. på allmogens besvär d. 16 Mars 1739, i resol. på presterskapets besvär d. 23 Sept. 1741 och förordn. d. 1 Okt. 1741. Tydligare är ofvannämnda skilnad uttalad i förordn. d. 24 Mars 1748 ang. »hämmande af de så kallade tartarers och zigeuners . . . strykande omkring landet», der det bl. a. heter, att om K. M:ts befallningshafv. »pröfvar, att detta tartareparti, en eller flere, nyligen från utrikes orter hit i landet inkommit samt att de på något ställe icke satt sig neder att idka någon loflig näring, då må han straxt låta dem under säkert förvar föras till gränsen tillbaka på den ort der de i riket inkommit och således utur landet förjagas, sedan dem antydt är att om de derefter fördrista sig att åter på något ställe sig insmyga, skola de med spö eller ris afstraffas . . . samt åter utköras . . . Men hafva desse så kallade Tartarer någon tid sig här i riket uppehållit och uti någon af de mindre städer satt sig neder samt öfva någon loflig näring, då böra de såsom andra invånare der vistas . . . Dock är dem, som således satt sig neder, ej förbudit att resa till marknaderna, allenast att de ej fara gård ifrån gård på landsbygden». Den med Gustaf III:s tronbestigning inträdande humanare lagstiftningen synes icke endast hafva afsett zigenarnas förföljande och bestraffning, utan äfven beredt möjlighet till deras sedliga förbättring, ty i k. br. d. 17 Nov. 1772 uppmanas de att inom 6 månader välja fast bostad och egna sig åt ett bestämdt och hederligt yrke, hvarjämte de få tillåtelse att besöka de marknader, som freqventeras af ortens allmoge; befinnas de deremot ströfva omkring från ort till annan, skola de dömas till straffarbete, första gången till 1 år, andra gången till 2 år och tredje gången behandlas efter 1748 års förordning. I k. br. d. 10 Febr. 1773 förbjödos hustrurna och barnen till zigenare, som tagit krigstjenst, att ströfva omkring i länen, äfven om deras resp. män och fäder voro från krigstjensten lediga. Landshöfdingarna tillhöllos flero gånger att strängt iakttaga gifna förordningar, men här liksom i öfriga europeiska land visste de än slugt smyga sig undan sina »plågare» (busne), än taga hämd på dem. Man eger många berättelser om ohyggligheter och blodsdåd, som zigenare begått mot icke zigenare, och än i dag upprepas dessa äfven i vårt land, särskildt vid marknader och hästaffärer, der sinnena blifvit upphetsade af bränvin. Ett och annat mindre sällskap zigenare, sannolikt utifrån inkommet, ses väl ännu då och då draga fram på våra landsvägar och med polismyndigheternas tillstånd för några dagar slå sig ned utanför våra städer, men de inhemske zigenarna torde vara bofasta, om de än företaga årliga storvandringar. Och i den mån de verkligen bosätta sig, blifva de mottagliga för landets bildning och uppgå efter hand i massan af dess innebyggare. Blott så mycket af fädernegryet ligger ännu i dem, att de ej kunna låta bli att prångla med hästar, och att marknadsresor äro deras käraste nöjen. Skojare och valackare äro också namn, som allmogen med anledning deraf tillägger dem. Under det mer eller mindre kringstrykande lefnadssätt, som zigenarna föra, undgår sannolikt flertalet af dem all anteckning i såväl husförhörssom mantalslängderna. Enligt utdrag ur de förra funnos 1880 i Sverige 132 zigenare (59 mankön och 73 qvinkön), deraf nära hälften (63 pers.) i Elfsborgs län (Ullasjö, Rölanda, Öxabäck och Sätila socknar), 16 pers. i Byarums socken, Kalmar län, och 17 pers. i Vankifva och Simrishamns socknar af Kristianstads län. Men man är icke berättigad antaga, att de personer, som af presterskapet hänföras under benämningen zigenare, äro så fåtaliga, som synes framgå af ofvanstående siffror. Följaktligen äro de till antalet tills vidare okända. Antalet zigenare af oblandadt blod torde dock ej kunna vara särdeles stort.
I Danmark utfärdades den första utvisningsordern mot zigenarna d. 30 Okt. 1536 (Kristian III:s första köpenhamnska recess), och denna förnyades och efterföljdes genom flere »öppna bref», bl. a. d. 29 Sept. 1554 och d. 18 Nov. 1561, skrifvelsen d. 28 April 1574, der profossen befalldes hemta alla tattare på Själland och föra dem till Köpenhamn, der de skulle arbeta på galérvarfvet eller annanstädes, och brefvet d. 31 Maj 1589 (förnyadt för Norge d. 1 Aug.), som hotade zigenareanförarna med dödsstraff och de öfrige med utvisning, recesserna 1615 och 1643 samt Kristian V:s »Danske lov» (1683) och »Norske lov» (1687), hvilka likaledes hotade zigenarna med dödsstraff. Det sista allmänna lagbudet om zigenarna i Danmark är tiggareförordningen d. 24 Sept. 1708, som bl. a. stadgade, att tattare, som löpte omkring och bedrogo folk med lögn, tjufnad och trolldom, skulle gripas och utvisas samt hvad de förde med sig dem fråntagas; stannade de ändock qvar, skulle de insättas på rasphuset. Hvar och en, som hyste eller herbergerade dem, skulle bota för hvar natt 16 lod silfver, hvilka böter jämte zigenarnas tillhörigheter skänktes de fattige. Denna förordning, som utsträcktes att gälla äfven för Norge, förnyades bl. a. 1731 och genom flere enskilda skrifvelser till stiftsbefallningsmän, amtmän och polismyndigheter. I allmänhet höllo zigenarna till på Jylland, der i synnerhet de glest bebodda hedarna erbjödo lämplig mark, men äfven på Själland, der Frederiksborgs amt särskildt tyckes hafva funnit nåd för deras ögon, funnos sällskap af dem så sent som 1720- och 1730-talen. Lagstiftningen med hänsyn till dem är emellertid från den tiden tyst, antingen emedan den allmänna europeiska stämningen mot dem efter hand mildrades eller derför att man ansåg verkliga zigenare icke mer finnas i landet. Från det zigenarna först inkommo i landet dröjde det nämligen sannolikt ej länge, innan de slogo sig samman med annat löst folk. Redan Albert Krantz (d. 1517) försäkrar, att zigenarna, hvar de drogo fram, upptogo män och qvinnor, som dertill funnos villiga, i sitt samfund, och på 1650-talet nämnas såväl svarta som hvita »tatere», hvilka sistnämnda sannolikt varit vanartade individer af landets egen befolkning eller andra vagabonder, som antingen gjort gemensam sak med de egentlige zigenarna eller funnit uträkning vid att tillegna sig deras lefnadssätt och kanske deras namn. Med tiden blef det inhemska elementet i dessa kringströfvande hopar starkare; men först under senare hälften af 1700-talet kan man säga, att zigenarnas lif är utsläckt, ty de hafva då uppgifvit sitt språk, d. v. s. dess sjelfständiga grammatik. Det språk, »kjeltringspråket» l. »praevelikvantspråket» (det välklingande språket), som utgör det s. k. natmandsfolkets (se d. o.) hemliga idiom, är nämligen till sitt underlag tysk-danskt, med inblandade ord af romani, och likartadt med de tyska gauners rotwelsch l. kochemer-loschen (»de vises språk»). Se vidare Dyrlund, »Tatere og natmandsfolk i Danmark» (1872). — I Norge, hvars natur ger dem större spelrum, hafva zigenarna bättre hållit sig, men äfven der uppgå de småningom i de med det danska natmandsfolket likartade sällskap af sköiere, meltravere eller fanter. Ehuru dessa i århundraden strukit omkring i Norge och det, såsom Sundt säger, icke är många delar af statsstyrelsen, som kunnat glädja sig åt en så stor mångfald af lagar och förordningar, reskript och cirkulär, som oaflåtligen utgått öfver tattare, landstrykare, tiggare o. s. v., var det först på 1840-talet, som fantefolket väckte uppseende såsom en egen kast, som dess förhållanden och seder gjordes till föremål för speciel undersökning. Vid föregående folkräkningar hade fanterna icke blifvit medtagna bland landets öfriga befolkning; men före den allmänna folkräkningen 1845 utfärdades ett k. cirkulär, som ålade alla prester på landet att upptaga äfven fanterna i räkningen med angifvande af hvarje persons namn, ålder, familjeförhållanden, vistelseort och sysselsättning, korteligen allt, som kunde tjena att sprida ljus öfver dessa menniskors yttre och inre lif. Antalet befanns vara 1,145 pers. De följ. åren utfärdades cirkulär, som ålade polismyndigheterna att rikta sin uppmärksamhet på dem och särskildt, när bevis funnos, få dem straffade som lösdrifvare. 1848 framlades för stortinget förslag om ny lag för fanterna, och samtidigt fick teol. kand. Eilert Sundt ett resestipendium för att i olika delar af landet granska deras förhållanden. Frukten af sina undersökningar framlade han 1850 i sin i många afseenden förträffliga »Beretning om fante- eller landstrygerfolket i Norge» (2:dra uppl. 1852). 1854 beviljade stortinget 24,000 kr. till ett försök att skaffa fanterna en laglig näring och deras barn en ordentlig uppfostran. Samma belopp beviljades äfven 1857 för nästa budget-termin. 1859 utgaf Sundt en »Fortsat beretning om fantefolket», enligt hvilken ofvannämnda försök vidtagits med 250 pers., delvis med icke liten framgång. Senare har stortinget regelbundet förnyat anslaget. 1865 var fanternas antal 960 och anses sedan hafva ytterligare nedgått. I 1875 års folkräkningsresultat synas de icke. Sundt meddelar i sin ofvannämnda »beretning» en ordförteckning till det norsk-svenska tattarespråket och har bl. a. källor dervid begagnat en af den svenske dödsfången Djôs Per Andersson upptecknad ordlista: »Det svenska zigenarspråket såsom det under namn af rommani talas i svenska fängelserna». Wbg.
Zigenarespråket (romani cib, »romska») delar sig i en stor mängd för hvarje land olika dialekter, hvilka alla, oaktadt stark uppblandning med de särskilda landens språk, omisskänneligt röja sitt gemensamma, från sanskrit härstammande och med de nyindiska språken, särskildt dardu-målen (se Jagistan), beslägtade ursprung. Af dessa dialekter, hvilka icke hafva något att skaffa med de särskilda landens »rotvälska», »judtyska», »slang», tjufspråk o. dyl., äro de asiatiska och afrikanska ytterst litet kända, men 13 europeiska (turk.-grekiska, ruman., ung., böhm., tyska, polska, ryska, finska, skandin., eng., ital., bask., spanska) ganska fullständigt genom ordsamlingar, grammatik, språkprof och vetenskapliga bearbetningar (företrädesvis af Miklosich). Flere af dessa munarter afvika betydligt från hvarandra. En ungersk zigenare kan blott med möda förstå en tysk och alldeles icke en engelsk eller spansk. Den sistnämnda dialekten har skilt sig mest från de öfriga, i det att böjningen blifvit till stor del rent spansk. För öfrigt ega zigenarna stor fallenhet för språk och tala öfverallt utom sitt eget äfven landets språk och ofta flere andra. Den enda literatur, som finnes, är sagor och sånger, till en del öfversatta från andra språk, samt öfversättningar af några kapitel ur evangelierna. Den ojämförligt vigtigaste, renaste och bäst kända dialekten är den turk.-grekiska, som derför ensamt afses i den följande beskrifningen. Vokalismen består blott af a, e. i, o, u (enligt regeln korta) och af inga diftonger. Konsonanterna äro: k, g, ch, h; t, d; p, b, f (eng.) w; n, m; r, l; s, z (blott i förbindelsen zd); palat. č (tj), š (sj), ž (franskt. j, blott i dz); aspir. kh (utt. ofta kch), dh, ph (pch); j saknas i äkta indiska ord, men alla konson. förekomma vid böjning och afledning mouillerade (se d. o.), uttryckt med j. Accenten ligger i äkta ord enligt regeln på ultima. Genus är tvåfaldigt, mask. och fem. Obestämd artikel är räkneordet jek; den bestämda är nomit. sing. mask. o, fem. i (af grek ὁ, ἡ), pl. mask. och fem. o, ack. öfverallt e. Subst. hafva i bägge numeri (dual saknas) tre kasus (nomin., ack., vok.), härstammande från den äldsta (prakrit-) perioden, samt fyra yngre med postpositioner: -te, -de (motsv. lok., dat. m. m.), -ke,-ge (dat., tempor. m. m.), -far, -dar (abl.) och -sa, -dža (instrum.). Många ord ega äfven en ursprunglig lok. på -e, och abl. på -al. Mask. ändas i nomin. sing. på -o (af sanskr. -a) eller (med bortfall af detta) på konson., t. ex. rakló, gosse, manuš, menniska; fem. på -i (af sanskr. -ā) eller (med bortfall) på konson., rakli flicka, dzor, skägg. Öfriga kasusändelser äro: mask. sing. vok. rakl-é (manuš-é), ack. rakl-és, pl. nomin. rakl-é, vok. -d, ack. -en; fem. sing. vok. rakl-í (džor-i), ack. raklj-á, pl. nomin. vok. raklj-a, ack. raklj-én. Postpos. läggas till ack., formerna -de, -ge, -dar, -dža till pl., t. ex. mask. lok. sing. raklés-te, pl. raklén-de, fem. instrum. rakljá-sa, pl. rakljén-dza. Den felande genit. uttryckes (liksom i flere andra, och ofta i slaviska, språk) genom ett relationsadj. med suff. -koro, t. ex. čibja-koro (af čib, språk), språklig, språk-, raklén-gero, barna-, barn-. Adj. ändas i sing. mask. nomin. på -ó, ack. -e, fem. nomin. ack -i, plur. öfverallt -e. Kompar. bildas med suff. -der (baró, stor, baredér) eller oftare med adv. po, mer, superl. med artikeln framför komp. Räkneorden äro: 1 jek, 2 dui, 3 tri, 4 štar, 5 panč, 6 šov, 7 eftá, 8 ochtó, 9 enja, 10 des, 11 des-u-jek, 20 bis, 30 trianda, 40 du-vár-biš, 50 panč-vár-deš, 60 tri-vár-biš, 100 sel; jek-to, 1:sta etc. — Pron. person, äro: me, jag, man, mig, amen, vi, oss; tu, du, tut, dig, tumén, I, er; ov, han, les, honom, oi, hon, la, henne, ol, de, len, dem, böjda med postpos. som subst., láte, åt henne, léndža, med dem. Possess. äro: miró, min, tiró, din, maró, vår, tumaró, er, leskeró, hans, lakeró, hennes, lengeró, deras, fem. mirí etc. Verbet har följande former: imperat. pres., imperf., preter. och plusqv. Stammen synes i imperat: ker, gör!, ker-én gören! dza, gå! pl. dzan, pass. kérd-jov, pl. kérdjovén. Personaländelserna äro för pres. akt.: sing. 1 ker-áv l. ker-áva (dža-v, džáva), 2 ker-és (dž-és), 3 ker-él (džél), pl. 1 ker-as, 2 ker-én, 3 ker-én, pass. kerdjov-áv (a), kerdjov-és etc. Preter. är ett particip med ändelser af roten as, vara: sing. 1 kerdjóm, 2 kerdján, 3 kerdjás, pl. kerdjám, kerdján, kerdjé; pass. sing. kérdil-jóm, kérdil-ján etc. Imperf. och plusqv. hänga -as (»var») efter pres. och preter.: imperf. keráv-as, kerés-as etc., plusqv. kerdjóm-as, kerdján-as etc. Fut. och infin. uttryckas med pres. jämte konjunkt. te (egentl. pres. konj.), me te dav tut, jag skall ge dig, me si te chal, jag är att (= måste) äta. Gerund. bildas med suff. -indos: kerindós, görande, part. pret. med -to (-do) -lo (akt. och pass.), -no (pass.) res-tó, res-ló, kommen, ker-do, gjord, di-nó, gifven (af da). Afledda verbalstammar äro kaus. (af verb och nomen) med suff. -a och -jar: baš, skrika, basá, låta skrika, baró, stor, barjár, göra stor, pass. och faktit. med -ja till pret. part. på -do-lo-no, t. ex. dikl-jo, synas, af dik, se.
Literaturen öfver zigenare är förvånande rik; den omfattar öfver 1,000 särskilda arbeten. Bland de förnämsta må anföras Grellmann: »Die zigeuner, ein histor. versuch über die lebensart etc.» (1783; 2:dra uppl. 1787); Bataillard: »De l'apparition et de la dispersion des bohémiens en Europe» (1844, med 14 forts. under olika titlar, 1849–90); Fr. Liszt: »Des bohémiens et de leur musique en Hongrie» (1859; ny uppl. 1881); Borrow: »The zinkali ... the gypsies in Spain» (2 bd, 1841; 3:dje uppl. 1873); Pott: »Die zigeuner in Europa und Asien» (2 bd; inledning, grammatik, ordbok, 1845; med »Nachtrag» dertill af Ascoli, »Zigeunerisches», 1865), ett grundläggande verk (se vidare Pott i Techmers »Zeitschr. für allgeineine sprachwiss.», 1885); Böthlingk: »Über die sprache der zigeuner in Russland» (1853); Smart och Crofton: »The dialects of the english gypsies» (1863; 2:dra uppl. 1875); Mayo y Quindale: »El gitanismo, hist., costumbres e dial. de los gitanos» (1870); Paspati: »Études sur les tchinghianes ou bohémiens de l'empire ottoman» (1870; särdeles vigtigt); Miklosich: »Über die mundarten und die wanderungen der zigeuner Europa's» (12 afhandl. i Wien-akad. »Denkschriften»; 1872–81) och »Beiträge zur kenntniss der zigeunermundarten» (4 afh. i samma akad:s »Sitzungsberichte», 1874–78); Smith: »Tent life with english gipsies in Norway» (2:dra uppl. 1874; »högst intressant», enligt Pott); Leland: »The gypsies» (1882); Wlislocki: »Die sprache der transsilvan. zigeuner» (1883), »Vom wandernden zigeunervolke. Bilder aus dem leben der siebenbürger zigeuner» (1890) och »Aus dem inneren leben der zigeuner» (1892); József (ärkehertig): »Czigány nyelvtan. Románo czibákero sziklaribé» (»zigenar-språklära», 1888); Colocci: »Gli zingari» (1889); »Journ. of the Gypsy lore society», vol. I–III (1888–92). — För Sverige se A. G. Ahlqvists upps. om zigenarna på 1500-talet i »Ny illustrerad tidning», 1876; för Danmark och Norge se ofvan. Derjämte må nämnas A. T. Lysanders lifliga skildring af zigenarna i tidskr. »Nu» (1875), intagen äfven i hans »Smärre skrifter i urval» (1891). H. A.