Zigenaremusik

Zigenaremusik har af gammalt berömmelse för sin egendomlighet och sitt poetiska behag. I synnerhet i Österrike-Ungern äro zigenarna ryktbara för sin musikaliska skicklighet, och man nämner bland dem flere verkliga virtuoser på violin eller hackbräde (cymbal, af dem äfven kalladt cobza). »I fiolen och cymbalen ligger hufvudintresset af en zigenareorkester; andra instrument tjena blott till ledsagning, fördubbling af harmonien, markering af rytmen. Mestadels är det några trä- och mässingsinstrument, en violoncell, en kontrabas och så många sekundfioler som möjligt. Första fiolen genomlöper alla virtuosnyckens slingervägar. Cymbalistens rol är att rytmisera detta lopp, framhäfva taktens påskyndande eller återhåll, energi eller vekhet. Han handhafver de små trähammare, som ila öfver mässing- och stålsträngarna med jonglörartad snabbhet. Han delar med förste violinisten rättigheten att utveckla vissa passager, att efter godtfinnande utvidga vissa variationer, alltefter som han improviserar dem. Då och då inträffar det äfven, att en dugtig cellist eller klarinettist alternerar med dem.» (F. Liszt: »Des bohémiens et de leur musique en Hongrie», 1859; ny uppl. 1881). Äfven sång odlas af zigenarna, särskildt i Spanien och Ryssland. A. L.