Sida 126
Zigenare ...
Techmers »Zeitschr. für allgeineine sprachwiss.», 1885); Böthlingk: »Über die sprache der zigeuner in Russland» (1853); Smart och Crofton: »The dialects of the english gypsies» (1863; 2:dra uppl. 1875); Mayo y Quindale: »El gitanismo, hist., costumbres e dial. de los gitanos» (1870); Paspati: »Études sur les tchinghianes ou bohémiens de l'empire ottoman» (1870; särdeles vigtigt); Miklosich: »Über die mundarten und die wanderungen der zigeuner Europa's» (12 afhandl. i Wien-akad. »Denkschriften»; 1872–81) och »Beiträge zur kenntniss der zigeunermundarten» (4 afh. i samma akad:s »Sitzungsberichte», 1874–78); Smith: »Tent life with english gipsies in Norway» (2:dra uppl. 1874; »högst intressant», enligt Pott); Leland: »The gypsies» (1882); Wlislocki: »Die sprache der transsilvan. zigeuner» (1883), »Vom wandernden zigeunervolke. Bilder aus dem leben der siebenbürger zigeuner» (1890) och »Aus dem inneren leben der zigeuner» (1892); József (ärkehertig): »Czigány nyelvtan. Románo czibákero sziklaribé» (»zigenar-språklära», 1888); Colocci: »Gli zingari» (1889); »Journ. of the Gypsy lore society», vol. I–III (1888–92). — För Sverige se A. G. Ahlqvists upps. om zigenarna på 1500-talet i »Ny illustrerad tidning», 1876; för Danmark och Norge se ofvan. Derjämte må nämnas A. T. Lysanders lifliga skildring af zigenarna i tidskr. »Nu» (1875), intagen äfven i hans »Smärre skrifter i urval» (1891). H. A.
Zigenaremetoden kallas i allmänhet hvarje sätt att utan grundliga studier genom vissa konstgrepp hastigt uppnå en viss musikalisk färdighet.
Zigenaremusik har af gammalt berömmelse för sin egendomlighet och sitt poetiska behag. I synnerhet i Österrike-Ungern äro zigenarna ryktbara för sin musikaliska skicklighet, och man nämner bland dem flere verkliga virtuoser på violin eller hackbräde (cymbal, af dem äfven kalladt cobza). »I fiolen och cymbalen ligger hufvudintresset af en zigenareorkester; andra instrument tjena blott till ledsagning, fördubbling af harmonien, markering af rytmen. Mestadels är det några trä- och mässingsinstrument, en violoncell, en kontrabas och så många sekundfioler som möjligt. Första fiolen genomlöper alla virtuosnyckens slingervägar. Cymbalistens rol är att rytmisera detta lopp, framhäfva taktens påskyndande eller återhåll, energi eller vekhet. Han handhafver de små trähammare, som ila öfver mässing- och stålsträngarna med jonglörartad snabbhet. Han delar med förste violinisten rättigheten att utveckla vissa passager, att efter godtfinnande utvidga vissa variationer, alltefter som han improviserar dem. Då och då inträffar det äfven, att en dugtig cellist eller klarinettist alternerar med dem.» (F. Liszt: »Des bohémiens et de leur musique en Hongrie», 1859; ny uppl. 1881). Äfven sång odlas af zigenarna, särskildt i Spanien och Ryssland. A. L.
Zigenare-ört. Se Lycopus europaeus.
Zigzag. Se Sicksack.
Zihl. Se Thièle.
Ziláh (T. Zillenmarkt), hufvudstad i ungerska komitatet Szilágy. Omkr. 7,000 innev. Vinodling.
Zi-l-hedja. Se Di-l-hedsche.
Zi-l-Kade. Se Di-l-Kade.
Zillen, Johannes Vilhelm, dansk målare, född d. 4 Jan. 1824 i staden Slesvig, död d. 14 Mars 1870, kom till Köpenhamn i afsigt att blifva bildhuggare, men egnade sig i stället åt måleriet och reste till Düsseldorf för att utbilda sig till djurmålare. År 1856 återvände han som mogen konstnär till Köpenhamn och utställde under de följande åren en mängd djurtaflor, å hvilka än getter, än får, kor eller andra djur framställdes med mycken naturtrohet såväl ute på marken som i stallet. Liknande ämnen behandlade han äfven i en samling raderingar. Ph. W.
Ziller, Tuiskon, tysk pedagog af Herbarts skola, f. 1817, stiftade 1861 såsom privatdocent vid Leipzigs universitet ett pedagogiskt seminarium samt kallades 1864 till e. o. professor i filosofi och pedagogik derstädes. Hans lärjungar och anhängare sammanslöto sig 1808 till en förening för vetenskaplig pedagogik. Z. dog i Leipzig 1882. Om hans mot den sociala undervisningens idé fientliga skolsystem se Samundervisning, sp. 456. Bland Z:s utgifna skrifter må nämnas Die regierung der kinder (1857), Grundlegung zur lehre vom erziehenden unterricht (1865), Vorlesungen über allgemeine pädagogik (1876) och Allgemeine philosophische ethik (1880). Han redigerade åtskilliga tidskrifter i uppfostringslära.
Zillerthal, sidodal till Inndalen i Tyrolen, genomfluten af Zillerbach. Den egentliga Zillerdalen sträcker sig omkr. 28 km. från Inn till byn Mairhofen och har dit ovanlig bredd och stort djup samt ringa lutning. Vid Mairhofen delar sig hufvuddalen i fyra armar: Zillergrund, Stillup-, Zemm- och Tuxerthal, alla väsentligen olika hufvuddalen, så att ingen kan betraktas som fortsättning af den nedre dalen. Z. är med sina bidalar vida berömd och mycket besökt för sin landskapsskönhet, omgifven som den är af 3,000 m. höga berg, hvilkas toppar nå ytterligare 500 m. Dalen har omkr. 15,000 innev., hvilkas hufvudnäring är boskapsskötsel. Dock förmår dalen icke att föda en så talrik befolkning, utan många måste söka sitt bröd utomlands, bl. a. såsom sångare. Ett stort uppseende väckte en utvandring 1837 af omkr. 400 zillerthalare, som 1830 öfvergått till protestantismen och 1834 befalldes att antingen återgå till katolicismen eller utvandra. Väljande det senare alternativet, mottogos de af preussiske konungen, som anvisade dem boningsplats i Schlesien, der kolonien Zillerthal anlades vid byn Erdmannsdorf vid foten af Riesengebirge.
Zimbabue, Zimbabye, ruinkomplex i östra Syd-Afrika i masjonalandet mellan Sambesi och Limpopo, under 20° 16 1/2' s. br. och 31° 10' ö. lgd. Ruinerna hafva sedan långt tillbaka varit kända af portugiserna och ansågos vara lemningar af drottningens af Saba palats, enär masjonalandet i långliga tider haft rykte om sig att vara ett guldland. Det är bekant, att portugiserna på 1500-talet från grufvorna i Manica hemtade ofantliga guldrikedomar, och
Källa: Project Runeberg · ·
