Zirkon

Zirkon, miner., ett mineral, som består af kiselsyrad zirkonjord (se Zirkonium), ofta med någon liten blandning af jernoxid. Zirkonen är för blåsröret osmältbar, men sönderdelas, ehuru med svårighet, af varm svafvelsyra. Den kristalliserar tetragonalt, vanligen i på alla sidor väl utbildade kristaller, har en hårdhet = 7,5 och en egentlig vigt = 4,05–4,75 samt förekommer såsom en underordnad och tillfällig beståndsdel i de kristalliniska skiffrarna, kloritskiffer, gneis och syenit, men äfven i kalksten och lösa jordlager. Framstående fyndorter äro bl. a. vissa trakter i Norge (i zirkonsyenit) och Miask i Ryssland. Zirkon träffas äfven i basalt och ingår tämligen allmänt i finkorniga, euritlika bergarter, ehuru der endast i små, mikroskopiska kristaller. Sekundärt förekommer zirkon i sandlager i kristaller tillsammans med korund och spinell på Ceylon och med andra mineral i Riesengebirge, guldregionerna i Ural, Expailly i Auvergne samt på många andra ställen inom Europa, Amerika och Australien. Genom upptagande af vatten och förlust af kiselsyra undergår zirkon en sönderdelning, hvarvid föreningar uppstå, som blifvit kallade auerbachit, malakon och cyrtolit, men hvilka ej äro annat än delvis sönderdelad zirkon. De orangegula och röda varieteterna äro högt värderade ädla stenar. På grund af zirkonens hårdhet, eldfasthet, tyngd och färg uppmärksammades densamma redan af de gamle, men hänfördes än till rubin, än till topas, tills analysen visade, att den innehöll en egendomlig, förr ej känd jordart. Ant. Sj.