Sida 184
VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
vet ock, att ovänskapen dem emellan utbröt på ett skandalöst sätt, efter det Almqvist i Aftonbladet (1842) framkastat anspelningar på en person, med hvilken Blanche var nära befryn-dad, nämligen kyrkoherden Bergvald (Blanches fader) — detta var det så kallade »Almqvistska dådet». Blanche beslöt att på något minnesvärdt sätt uttrycka sitt förakt för smädaren, och i Strömparterren gaf han en dag luft deråt genom att spotta Almqvist i ansigtet, h var vid denne bleknade, men utan att säga något blott tog upp sin näsduk och torkade sig *. Blanche var ej nöjd med denna låga hämd för ett lumpet angrepp, utan framstälde Almqvist i en så ofördelaktig dager som möjligt, äfven sedan han ej längre kunde försvara sig, sedan han gått i landsflykt. Vid sitt besök i Vermland 1875 hörde den som skrifver detta flera för Almqvist nedsättande men ej tillförlitliga drag med Aug. Blanche till uppgifven sagesman, hvilken under de senare åren af sin lefnad brukade gästa just den trakt, der Almqvist en gång idkat sitt bondelif**.
Åren 1845—vistades Almqvist någon tid i Kjöben-havn, der han under sina skånska resor på 1830-talet gjort ett mera flygtigt besök; helt naturligt blef han med värme omfattad af literatörerna derstädes. Han skrifver till Hierta i december 1845 och berättar att han »så till sägandes blifvit
* Jfr Göteborgs Handelstidning 1871, n:r 27, der denna episod skildras bland andra personliga hågkomster. Det omtalas här, att Blanche först sändt Almqvist en utmaning, som blott med hån upptogs.
** Sålunda berättades det, att Almqvist såsom anstiftare varit med om och, under utdelande af nattvarden, läst en presterlig välsignelse öfver det romantiska mord och sjelfmord, hvarom vi i första kapitlet meddelat några uppgifter. Vid denna tid var Almqvist ännu icke prest. — Och man omtalade vidare, att Almqvist i Jakob Ekelunds sterbhus fått förtroendet att ordna den aflidnes papper, hvarvid Almqvist skulle hafva olofligt tillegnat sig manuskriptet till »Menniskoslägtets saga». Man har dervid icke betänkt det besynnerliga i att Ekelund aldrig i sina under lifstiden utgifna verk fick det infallet att vara snillrik, men skulle varit det i ett posthumt arbete, ifall denna anekdot vore sann. Också är »Menniskoslägtets saga», med sina fel och förtjenster, så äkta Almqvistisk, som man kan begära, och för öfrigt var väl, bland alla svenska författare, C. J. L. Almqvist den som minst behöfde stjäla andras arbeten, han som producerade så oändligt mycket i tryck och dock vid sin flykt lemnade efter sig hela bundtar out-gifna manuskripter.
På sidan nämns Jakob Ekelund
Källa: Project Runeberg · ·


