C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet

åter in derpå. En gång, då den mörka planen mer än vanligt agiterade honom, och han gick fram och tillbaka i sitt ena rum, kom jag händelsevis att falla med ögat på något, som liknade en gråhvit sten med glänsande mellanrum, och som låg instucken i en af hans bokhyllor, bakom några böcker, hvaraf en för tillfället var uttagen och lemnade tillfälle att se bakom de andra. Jag undrade hvad det var för en sten; och en aning föranledde mig att taga bort den, för att fråga någon kunnig derom. Jag fick den hemska upplysningen af en apotekare (hvars namn jag kan uppgifva om det behöfves), att stenen var arsenik; hvarpå jag med förskräckelse lemnade honom det funna, på det deraf intet missbruk skulle kunna göras. Detta tilldrog sig för 2 eller 2l/2 månad sedan; tiden minnes jag ej precis. När von Scheven sedermera värre insjuknade, först i katarr och sedan i en derpå följande feber, misstänkte ingen, åtminstone icke jag, något ovanligt häruti. Men om saken nu är hvad jag hört några säga, så vore det skal att låta undersöka, huru vida kan hända mera arsenik finnes i von Schevens gömmor och som sedermera begagnats af den olycklige. Det bokskåp, hvarom jag talat, är det närmaste intill kakelugnen i hans yttre rum.

Det är icke blott ledsamt, utan till och med komprometterande att tala om intima förhållanden af visst slag; men i ett bref till en embetsman af hr polismästarens höga egenskap, och hvaraf man med full förtröstan kan hoppas, att det meddelade ej leder till annat än godt resultat, bör jag icke förtiga följande. Ryttmästare von Scheven hade tagit till sig en flicka, bland teaterns körelever, och som bodde i hans rum äfven om nätterna. Flickan är, som jag tror, ganska beskedlig; men det hände en eller annan gång, att hon vistades borta öfver natten, utan att gubben fick veta hvar hon var. Han sade sig äfven hafva beträdt henne med en osanning i detta afseende. Denna i sig sjelf obetydliga händelse grämde honom likasom med svartsjukans brand, till den grad, att hans sjukdom derefter betydligen förvärrades; och mig förekommer ej osannolikt, att efter detta nya prof på menniskor, såsom

Ahnfeltt C. J. L. Almqvist. *3