C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet

Bland motgångar, som drabbade Scheven, må nämnas vådeld och upprepade dödsfall inom familjen, i det fem af hans sex barn inom några år ailedo. Då han förlorat sin enda dotter, det mest lofvande, *det mest hoppgifvande af mina älskade. barn» — skrifver han till Tybeck — synes han hafva blifvit öfverväldigad af en förstämning, som småningom öfver-gick till menniskohat, yttrande sig äfven i fiendtlighet mot hustru och son, mot hvilken han väckte rättegång förbodrägt. Han försjönk i ytterlig melankoli, hvarunder han, långt före bekantskapen med Almqvist, ansåg sig utsatt för mordförsök, och enligt sin egen bekännelse 1851 hade han äfven för Almqvist omtalat förmenta förgiftningsplaner, af hvilka han hotats.

Redan 1830 yttrar Scheven följande inför sin andelige fader, Tybeck: »Gäldfri man, med timlig egendom belastad till vida utöfver hvad mitt tarfliga lif kan synas fordra, och hvilket, onämdt de hvardagliga förargelserna, ådragit mig nutidens nästan alla möjliga slag af otack, bedrägeri, försåt och mordplaner på lif, ära — allt, är jag likväl nog svag eller fördomsfull för att, hellre förkofrande än minskande vilja bevara den åt mina bam; måhända ock åt. bättre tider, hvilkas vildaste brytningspunkt icke tyckes särdeles aflägse».

På Siggestad förde Scheven ett högst egendomligt lif. Han hade sjelf en tid legat i händerna på procentare, hvar-igenom han såg sig tvungen att låta ställa sig under förmyndare, föt att åtminstone jordegendomen måtte räddas genom bättre förvaltning, än hvad som varit fallet mfed hans eget sätt att sköta ett större jordbruk. Således hade förmyndaren ditsatt en inspektor, som skötte det hela, och detta till egendomens fromma, ehuru ryttmästaren aldrig ville erkänna detta, utan gjorde allt hvad han kunde för att få inspektörens handlingar misstänkta och ställa till oenighet mellan honom och folket. Redan vid denna tid bidrog han genom ocker till sin förmögenhets tillväxt, och bland hans panter lära funnits så väl vigselringar som skodon.

Herrn och frun på Siggestad hade hvar sina rum på ömse sidor om förstugan; och hände understundom att rytt-