Sida 209
VII. Flykten från fäderneslandet Almqvists sista lefnadsöden
Då Scheven meddelade Almqvist detta, svarade han: »Jag brukar skrifva mitt namn så; men tycker farbror, att det ej är nog tydligt, skall jag rätta det». Utan någon öfverstryk-ning eller radering förvandlade han då bokstafven n till st och satte en, prick öfver e, hvarigenom det ursprungliga Almgren fick det utseende som detta facsimile visar: 
C.J.L.Almqvist Af bläckets olika färg i bokstäfvema på reversen är det tydligt, att så tillgått, något som naturligtvis icke kan åskådliggöras i ett facsimile; icke heller kunna vi visa huru-ledes bokstafven g lika gerna kunnat på reversen tagas för q, eller tvärtom, alldenstund ett skymmande sigill (märkt blott med bokstafven A. i stället för C. J. L. A. såsom Almqvist annars brukade) är befintligt under namnet
Vi öfvergå nu till den ransakning, som fördes rörande förgiftningsanklagelsen. Denna ransakning är, såsom vi redan antydt, ur opartiskhetens synpunkt långt ifrån tillfredsställande, och funnes inga andra bevis på Almqvists brottslighet än det, att arsenik ertappades i det bränvin och den soppa, som af v. Scheven lemnades till medikolegal undersökning, så kunde man anse möjligt, att Almqvist blott blifvit af sina personliga \ ovänner inledd i en snara, hvarur han måste rädda sig genom flykten, af det skäl som Voltaire anfört, då han sade: »Om någon anklagat mig att jag stulit stora uret i Notre Dame och stoppat i min vestficka, skulle jag genast rymma».
Om Almqvist som häktad blifvit förd genom Stockholms gator, kunde detta gifvit anledning till något uppträde, liknande Fersenska mordet. Stämningen hos Stockholms pöbel var då sådan, hvilket tidningen »Folkets röst» förberedt genom årslånga anfall. Det var under påtrycket af denna opinion, man ransakade öfver Almqvist, som genom sin rymning sjelf tycktes hafva förklarat sig skyldig. Man är i sådant fall icke så noga med de lagliga bevisen.
Ahnfelt: C J. L. Ahnqvist. *4
Källa: Project Runeberg ·