C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet

annan station stiga upp i diligensen. Floug gaf honom då anvisning på ett jemvägståg till Roskilde, der han, utan att tillfrågas om pass, kunde uppehålla sig till på aftonen, då diligensen ginge till Flensborg, hvarifrån man hade jemväg öfver Rendsburg till Hamburg. »Jeg tror ikke vor samtale var länge re» — skrifver Ploug i ett meddelande af januari 1876. »Han tog strax efter sin hat, trykkede mig i hånden og ilede ned af trappen, medens jeg meget forundret stirrede efter ham, tänkende: har han nu begåt dumheder og skrevet falske vexler. — Näste dag bragte Aftonbladet mig oplösnin-gen på gåden; det stod endnu värre til, end jeg havde formodet »

På grund af förhör med bärare och droskkuskar tror man sig veta, att Almqvist samma dag vid middagstiden gått med ångbåt till Kiel. Att han öfver Bremen och London begaf sig till Nordamerika, är bekant, men hans vistelse der är till en stor del insvept i dunkel. Så mycket angelägnare är det naturligtvis, att icke lita på sägnerna. Hufvuddragen af hans lif i nya verlden låta sig imellertid faktiskt utredas.

I ett bref af 1814 till en vän i Hernösand yttrade den tjuguårige Almqvist:

»Menniskans öden äro mycket obestämda; det man beräknar såsom visst, inträffar ofta alldeles icke. Men ser du bror, derutaf* följer också en annan sak, nämligen, att just det som man ansett omöjligt, händer helt oförtänkt. Derför är det ju bäst att vara nöjd: glömma det närvarande, om det icke är förnöjande, och föreställa sig framtiden såsom man helst åstundar. Menniskans verld är icke sådan, som den för hvaije särskild menniska förekommer. Ett landskap, som jag t. ex. anser förtjusande, en menniska som förekommer mig intagande, kan synas dig oangenämt, sträft och högst medelmåttigt: hvarför? Jo, emedan du händelsevis i dag har ondt i hufvudet, eller i går icke fick så mycket för dina russin och fikon, som du väntat dig, och derför är vid stingsligt humör. — Är det icke så? Lycklig den menniska, som vid hvaije föremål kan sätta sig in uti den sinnesställning, som gör det föremålet angenämast»