Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

fäderneslandets gränser, derest han ej tillhörde en af dessa rika och förnäma ätter, hvilka understundom utsände sina söner, under ledning af en guvernör, för att fullborda deras uppfostran. Säkerligen hade ej heller jag, som var temligen medellös, tänkt derpå, om ej en af mina ungdomsvänner, löjtnanten vid lifregementets husarkorps Karl Cassel dertill öfvertalat mig. Redan i början af år 1839 gjorde han mig skriftligen ett förslag, att vi gemensamt skulle besöka de märkvärdigaste ställen i Europa. Jag svarade till en början bestämdt nej. Skriftvexlingen fortsattes dock, och jag började vackla, sedan jag fått tala och rådgöra med tvenne unge män af mina bekanta, baronerne Erik och Karl Sparre, hvilka föregående året gjort en längre färd, hufvudsakligen till fots, genom Europa, derunder sett mycket och det oaktadt lyckats så ordna resan, att den blifvit ganska billig. Anskaffande af medel medförde numera den största svårigheten. Jag egde intet utom min knappa lön; min fader var död; min moder var i så små omständigheter, att hon omöjligen kunde bispringa mig; slägtingar hvarken kunde eller ville jag anlita. Alltså återstod ingen annan utväg än att upptaga lån och som säkerhet derför erbjuda inteckning i mitt framdeles utfallande ackord. Med biträde af min vän och kamrat friherre W. Tersmeden lyckades jag slutligen ordna denna angelägenhet och tillskref derefter Cassel, att jag efter slutade möten vore beredd att göra honom sällskap, samt att jag till den ändan ämnade begära ett och ett halft års kunglig permission, att räkna ifrån den 1 juli 1830. Efter alla dessa förberedelser blef min öfverraskning stor, då Cassel svarade, att förhållanden inträffat, som numera för honom omöjliggjorde planens verkställande, och att han derför nödgades afstå från den tilltänkta resan. -- Hvad skulle jag nu göra? Utan Cassel hade denna plan aldrig hos mig uppstått; han hade föreslagit resan; hoppet om hans i så många afseenden angenäma sällskap hade i icke ringa grad bidragit till mitt beslut. Nu återstode intet annat än att resa ensam eller blifva hemma. Det senare hade jag troligen gjort, om jag ej för vänner och bekanta omtalat mina planer och nu blygdes att inför dem visa mig vacklande. Då dertill kommer, att det alltid varit min grundsats att stå fast vid ett en gång fattadt beslut, äfven om svårigheter möta, begaf jag mig å väg på den långa färden