Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

och borde tillställas mig, hvarhelst jag än befann mig. Det var från chefen för konungens enskilda byrå grefve Erik Lewenhaupt af den 21 april och lydde sålunda: "Konungen, som vill tala med landshöfdingen, önskar, att tit. måtte med första ångbåt begifva sig hit, hvarest vistandet ej behöfver beräknas till mer än 3 à 4 dagar." Efter att hafva uppdragit åt den på stället varande chefen för södra skånska infanteriregementet, Åberg, att i mitt ställe beväringsmönstringarna förrätta, återvände jag till Malmö, derifrån resan till Stockholm den 24 april företogs med ångfartyget Göta. Under färden till hufvudstaden hade jag godt tillfälle att öfverväga betydelsen af telegrammet, och ju mera jag tänkte derpå, dess mera föreföll det mig troligt, att anledningen ej kunde vara någon annan än hans majestäts beslut att erbjuda mig en plats vid dess rådsbord. Men i samma mån jag derom blef öfvertygad, i samma mån stegrades äfven min föresats att ett sådant erbjudande afböja. Skåne var mig numera så kärt; dess invånare hade visat mig så mycken tillit, och jag hade der börjat så många saker, som kräfde en omsorgsfull vård för att ändamålsenligt fullbordas, att jag hvarken kunde eller borde lemna min der varande verksamhet. Fast besluten att handla i denna syftning, landsteg jag den 27 april på förmiddagen vid Stockholms skeppsbro och gick genast i resdrägt upp till slottet för att anmäla min ankomst. Jag blef ögonblickligen anbefald att till konungen inträda, och min förmodan besannades, då hans majestät utan allt omsvep förklarade, att han utsett mig att mottaga civilportföljen efter J. F. Fåhærus, som länge anhållit att derifrån blifva entledigad. Jag hade nu att under tvänne timmar bestå en af de svåraste strider jag någonsin utkämpat. Konung Oskar sökte att punkt för punkt vederlägga de skäl jag androg för min vägran. Han erbjöd mig att låta landshöfdingebeställningen i Malmöhus län stå obesatt för min räkning, och, om en dylik åtgärd då varit lika vanlig som nu för tiden, hade jag troligen måst gifva vika. Men detta konungens förslag var en fullkomlig nyhet, och jag var förvissad, att jag skulle, inom en ej aflägsen tid, blifva tvungen att afträda från länsstyrelsen, derför att en så maktpåliggande tjenst hvarken borde eller kunde länge skötas på förordnande. Konungen ordade vidare med mycken vältalighet om de kraf fäderneslandet har på en hvar af sina