Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

företagsamhet och den sammanhållning, för hvilka I städse utmärkt eder. Det är deruti förnämsta orsaken torde böra sökas till det länets förvånande framåtskridande i alla riktningar. Offentligen kommer jag numera icke att dertill kunna bidraga; men likasom jag ämnar fortfarande bland eder nedslå mina bopålar, skall jag äfven fortfarande med samma varma intresse som hittills följa edra angelägenheter, och mina bästa, mina uppriktigaste önskningar skola städse hafva till mål: Malmöhus läns lycka och välgång."

Sedan jag på detta sätt tagit afsked af alla, undvek jag sorgfälligt de vid dylika tillfällen ofta öfliga resorna till städer och herregårdar, emedan deraf följande tillställningar och afskedstal skulle hafva förefallit mig allt för tröttande och upprörande. Deremot erkänner jag öppet, att jag gladde mig öfver de uppsatser, som i länets tidningar inflöto angående min förflutna embetsverksamhet, likasom äfven öfver de flerfaldiga bref och adresser, som i samma syftning till mig aflätos, emedan de alla inneburo ett välvilligt erkännande af hvad jag uträttat.

Den 24 april gaf Malmö stad för mig och de mina en storartad fest, vid hvilken omkring 200 damer och herrar närvoro. Ännu flere hade anmält sig att deruti deltaga, men utrymmet tillät det icke; och af enahanda anledning kunde ej heller afseende fästas vid de likartade framställningar, som från många landtbor inkommit.

Den vackra Knutsalen företedde med sin rika upplysning och de många lefvande växter, hvaraf den var öfverfyld, den ståtligaste anbick. Efter hela dess längd hade man dukat ett dubbelt hästskobord, till hvars prydande stadens invånare lemnat sitt dyrbaraste bohag, och vid hvilket de framför mig och min hustru varande platserna hade lemnats tomma, på det vi skulle kunna se och synas af alla.

Det var dock hvarken det lysande i anordningarne eller de vackra och hjertliga talen, hvilka vid detta tillfälle höllos, som utgjorde festens glanspunkt. Denna var egentligen att söka i de närvarandes oförstälda välvilja och i den saknad, som allmänt uttrycktes öfver vår afflyttning ur landshöfdingeresidenset.

Denna mig och de mina visade artighet var det omöjligt att genom någon slags bjudning återgälda, då vi redan börjat