Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

medtog mig vid 10 års ålder på sina handelsfärder under 5 års tid. Denna period var för min uppfostran och framtid den minst fördelaktiga, emedan jag sällan fick njuta fördelarne af en öm moders tillsyn, nästan glömde det lilla nyttiga jag inhemtat, råkade ofta i sämre sällskap och försummade omsorgen om mig sjelf. Min mors bemedling förmådde ändtligen befria mig, så att jag vid femton års ålder, genom en broders försorg, erhöll anställning uti viktualiehandel i Stockholm, hvari jag stannade 8 år, tills min husbonde oförmodadt afled och jag förlorat all håg för detta yrke. Enligt egen tidigare böjelse och på min mors tillstyrkan (min stjuffader var nu afliden) sökte jag nu förflyttning till landet och lyckades att erhålla plats såsom gårdsskrifvare vid Sparreholm i Södermanland, som egdes af enkegrefvinnan Sprengtporten. Nu var min bana mera klar för mig, och jag använde all min förmåga för att vara nyttig, hvilket hade till följd, att jag efter 2:ne år anställdes såsom förvaltare af Långbro egendom i Wårdinge socken af Stockholms län, samma egarinna tillhörig. I denna befattning fortfor jag i 7 år, till 1818, då jag erhöll egendomen på arrende, som efter hand utsträcktes till 23 år, hvaraf större delen under h. exc. grefve Carl De Geers egotid. Hvad jag här under tiden i odlings- och bygnadsväg utförde, hör icke till ämnet, men godkändes; vigtigare var det förtroende jag lyckades förvärfva genom oförtrutet bemödande i kommunens och ortens tjenst och hvilket äfven blef afgörande för min framtid. Under denna förvaltnings- och arrendeperiod gifte jag mig första gången 1814 med Anna Margareta Lundberg från Skellefteå, som afled 1822 och efterlemnade mig en dotter, samt andra gången 1823 med Carolina Fogelström, som skänkt mig 6 söner och 1 dotter.

Genom hushållning och vinsten af en mindre spanmålshandel lyckades det mig att samla ett mindre kapital, som år 1831 användes till inköp af egendomen Berga, 1 mantal skatte-rusthåll, det jag under återstående arrendetiden bebyggde och iordningsstälde samt år 1841 tillflyttade. Lyckligare val kunde ej göras, emedan så väl beskaffenheten som läget voro särdeles goda, samt stället blifvit för mig och de mina för dess trefnad och lugn särdeles kärt och värderadt, isynnerhet sedan mina offentliga uppdrag blifvit slutade. Nu till dessa.

År 1835, då hvarken frälse- eller säteriegare af