Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

prinsen-regenten och biskop Fahlcrantz med den nätta frågan: "var det icke bra?" jag tror nästan, att han sade: "roligt, ers höghet, att den frågan gick igenom i --utskottet.". Hvad den frihet ändå måtte vara ljuf, som så kan uttrycka sig, och resignationen stor å andra sidan! Det hela torde likväl närmast kunna förliknas vid ett godt sällskapslif, der en hvar med uppmärksamhet på sig sjelf dock anser sig likberättigad; jag skulle blott önskat, att ostentationen vid festen varit något mindre; men denna utgör ju vår nations allmänna arfsynd.

Ändtligen och efter nära 1 1/2 års tid fortsatt riksmöte samt för sista gången den 13 mars 1858 bevistadt brandstods-direktionssammanträde var det mig förunnadt att till hemmet återkomma, för att der i stillhet söka återvinna lugn och krafter, samt anställa reflektioner öfver hvad jag under denna period erfarit. Dessa ha varit mig bittra nog, och jag kan icke undgå att öppet erkänna min vedervilja och mången gång ytterliga ledsnad öfver den blindhet, hvarmed mogna män kunnat ställa sig under ledning af några intrigörer och lycksökare, af hvilka en och annan på förståndets vägnar just icke varit särdeles väl utrustad, men dock velat herska öfver andras tänkesätt, och hvad mer är, deruti lyckats. Att sådant icke är utan exempel från förra tider, vet äfven jag ganska väl, men just derför och emedan svenska allmogens nuvarande ställning, dess större upplysning och moraliska belägenhet är helt annorlunda än den tiden, måste det vara af så mycket större angelägenhet, att den rätta och förnuftiga sjelfständigheten icke blir tillspillogifven, utan som en nationalskatt ansedd och bevarad. Mig är icke obekant, att jag genom detta sätt att känna, tänka och handla, kommit att af några ståndsbröder anses för ensidig och envis samt i fråga om grundsatsers vidhållande någon gång nog sträng i mina uttryck. Detta må till en viss grad medgifvas; och jag har dertill föga annat skäl att förebära, än att jag trott mig finna hos många alltför ringa både uppfattning och bedömande af de pligter ett riksdagsombud åligger och saknat den stadga i principer, som jag ansett lika angelägen. Äfven har jag af ställningen inom ståndet någon gång funnit mig uppmanad att väcka medvetandet af ståndets såväl moraliska styrka som dess politiska betydenhet, samt nyttan och behofvet att samma rätt