Almanackan och tideräkningen

TIDERÄKNINGEN I SVERGE.

ofta ange ålder och dylikt efter tillryggalagda vintrar, hvarjämte de synas hafva användt en räkning efter halfår.

En noggrannare kännedom om den äldre kristna tide- räkningen i Sverge lämnar oss de i förvar taga runstaf- varna, ehuru det material af sådana som föreligger ännu har blifvit ytterst obetydligt bearbetat. Runstafvarna äro ett slags kalendarier, i hvilka för hvarje dag på året nå- gon af de 7 första runorna i runalfabetet tjänar till att beteckna sammanhanget mellan datum och veckodag. Van- ligen användas följande runor:

VNPERFKX JFR BRA RE EI

Dessa uppskrifvas i ordning på runstafven, börjande med f£ fortsättande till A, därefter vidtager ånyo f och så vidare till dess årets alla dagar hafva fått sin bokstaf. Med kännedom om söndagsbokstafven, hvarmed menas den bokstaf i ofvannämda serie som ett visst år kommer att svara mot en söndag, kan man nu med till- hjälp af runstafven tämligen hastigt taga reda på den veckodag som ett visst år svarar mot ett uppgifvet datum. Huru bruket af runstafven har blifvit infört i Sverge vet man ännu icke, ej häller huru länge sådana kalendarier här hafva blifvit använda. Den älsta daterade i Upsala museum för nordiska fornsaker har årtalet 1511. Men med all säkerhet går bruket af runkalendrar betydligt längre tillbaka i tiden. Runstafvarna utträngles ej syn- nerligt hastigt af de från midten af 1500-talet utkom- mande almanackorna, på 1700-talet voro de ännu tämligen allmänt i bruk, och man berättar att det till och med i våra dagar här och där kan påträffas någon gammal odal- man, som finner K. Vetenskapsakademins almanackor allt- för nymodiga.”)

Förutom runraden innehöllo runstafvarna äfven en rad tecken svarande mot de hvarje år återkommande fasta kyrkliga fästerna och bemärkelsedagarna, samt dessutom åtskilliga tecken med tillhjälp” af hvilka man kunde ut- räkna tiden för nytändning och fullmåne under hela året.

') I stället för runor förekomma i senare/tider de vanliga bok- stäfverna. Så är i synnerhet ofta fallet på mässingssnusdosor, som i senare tid användas i stället för runstafvarna.