Sida 5
1. Huru man under olika tider och hos olika folk inrättat tideräkningen
OLIKA TIDERS OCH OLIKA FOLKS TIDERÄKNINGAR. 3)
solens höjd öfver denna orts horisont. Ju högre solen står, desto rikare blir värmetillflödet. Men nu beror solens höjd öfver horisonten väsentligen på solens läge på himlen, så att om vi tänka oss jordens ekvators- plan utdraget tills det träffar himlasfären, och vi kalla den cirkellinje detta plan där afskär för himmelsekvatorn, så är värmetillflödet till de olika delarna af jorden endast och allenast beroende af solens ställning till denna bhim- melsekvator. Så snart solen befinner sig på samma af- stånd från ekvatorn, är solstrålningen till de olika punk- terna af jorden under ett dygn alltid densamma. Nu rör sig solen på himlen så, att den tvänne gånger under ett år passerar ekvatorn, den ena gången från norr till söder — det är vid höstdagsjämningen — den andra gången från söder till norr, vid vårdagsjämningen. För hvarje gång vårdagsjämningspunkten passeras återkommer alltså solen i samma läge till ekvatorn och förorsakar därvid hvarje gång samma värmetillflöde till jordens olika delar, och häraf blir nu klart att tiden mellan tvänne på hvarandra följande passager af solen genom vårdagsjämningspunkten måste sammanfalla med årstidsårets längd.
Olika slag af tideräkning. Nu när vi känna så väl den synodiska månadens längd (tiden mellan två nymånar) som 3rstidsårets längd med en nogrannhet vida öfver- stigande en tidssekund, vällar tideräkningens ordnande inga reela svårigheter. Annorlunda gestaltar det sig om vi tänka oss försatta ett eller annat tusen år tillbaka i tiden, då dessa båda tidsenheters längd var mycket ofull- ständigare känd. Såsom vi erinra 0ss infördes månaden tämligen tidigt i tideräkningen. Till att börja med torde man bestämt den nya månadens början helt enkelt genom att iakttaga, när den första smala skäran af månen visade sig. Så göra araberna i vissa fall ännu i dag. Först små- ningom lyckades man finna, att tiden mellan tvänne ny- . månar uppgick till emellan 29 och 30 dygn, eller ganska nära 291 dygn. Det var då man införde månader på omväxlande 29 och 30 dagar. Som vi förut sett är må- nadens längd ej precis 293 dygn utan 44 minuter och några sekunder längre, ett fel som på ett år uppgår till nära 9 timmar. Häraf uppstod snart nödvändigheten att införa 'skottmånader", om hvilka vi sedan få tala när fråga blir om den judiska kalendern,
Källa: Project Runeberg ·