Handbok för brunnsgäster. Häfte 2

vatten tillflyter till en vis.s höjd efter utpumpning,

och hvilkas salthalt, efter S>tKUVe’s försök, skall härröra från jordlaget, som aff inträngande meteorvatten sönderdelas med bildning af bittersalt. Och som Ronneby brunn saknar etit synbart aflopp, föranläts friherre Bejizelus att närmare undersöka 0111 ett analogt förhållande härstädes kunde vara rådande. Pa den plats der vattnet framkommer är jordytan fullkomligt plan, såsom på de ställen, hvilka antingen äro eller fordom varit vattendruckna. Denna terräng iir hvarken stor eller af regelbunden form, den begränsas i vester af ån och i öster af en temligen rakt nedstigande bergvägg. Norr om urberget, något emellan ån och denna terräng, hvilken åter, på norra sidan om denna upphöjning, går ut emot ån. På detta ställe upptog, något före år 1827, köpmannen Ek-hoj.tz , en brunn, som förer alldeles dylikt vatten, men af en något ringare egentlig vigt, och som, efter utpumpning, lärer fylla sig vida långsammare än den gamla brunnen. Dessa omständigheter synas tala för den idéen, att hela denna terräng kan innehålla samma vitriolhaitiga vatten, som der torde fas, hvarest man nedsänker sig till behörigt djup, äfvensom att deri möjligen kan finnas ett så beskaffadt lager, som förser vattnet med de deri upplösta salter. För att utröna detta, anmodade friherre Beezellus apotekaren vid Ronneby brunn, att låta genoingräfva denna terräng till några alnars djup; deraf visade sig att näst under gräsbetäckningen ligger en röd jord, som i första påseende liknar ett viltradt och utlakadt jern-haltigt mineral, men den är snarare att betrakta såsom en pulverformig brhnntorf, och förbrinner med torflukt och lemning af mycken jernlialtig aska. Der-under förefaller en hvitgrå fin jord, som efter torkning liknar mergel, men är icke annat än så kallad väslera eller fint kiselmjöl, som är olöslig i syror och ined soda smälter till gas. Denna öfvergår småningom