Handbok för brunnsgäster. Häfte 2

Man kan med skäl säga, att knappast någonting är i våra dagar så på modet som att besöka brunnar och bad. Den fashionablaste noblessen, penningaristokratien , konstnärerna, de hedersamma borgarena, alla vilja smaka det obeskrifliga nöjet att äta vid tablc d’hote, dricka i sig ett visst antal glas surt vatten, göra små promenader på åsna och vid det gröna bom det tappa bort de penningar, soin värdshusvärden varit nog artig lemna qvar i ens börs.

Enligt mina observationer ges det trenne bestämda och oföränderliga typer af brunnsgäster, och h vilka trenne förefinnas till och med vid de obetydligaste brunns- eller badorter.

På första linien ställer jag den egentliga badgästen, det vill säga, den sjuka. Denne skulle gå i elden på mineralvattnets inre och yttre kraft. Han skyr icke att hvarje morgon fylla magen med en massa af svafvel eller jern. Denna art gäster blir likväl med hvarje dag allt mer sällsynt, den botar till och med att alldeles försvinna, trots läkames alfvarsammaste åtgöranden.

Sådana sjuka badgäster finner man mest bland gamla militärer, som varit med i kampanjer och lida af gamla blessyrer, eller äro de gamla ungkarlar, som fått det infallet att gifta sig, och af en ung hustru fått sig rekommenderadt att nyttja bad för podagern.

Efter den sjuka badgästen kommer i ordningen den friska. Han är på visst sätt inrättningens försyn och allt i allom. Han känner på sina fem fingrar traktens alla sköna utsigter, de bästa åsnorna, hvilka utan, fara kunna rekommenderas damerna, de sundaste lokalerna att bo i, de bästa liotellerna att äta på. Haas