Sida 153
Brunnsgäster
föranstaltar alla baler och amatörskonserter, han vet att konversera om musik och sköna konster, litteratur och politik. Viil bordet åtager han sig benäget att skära för, och gör »des honneurs», när nya gäster anlända. Talar man med honom om kappränningar, så är han medlem af »Jockeyklubben»; om måleri, så har han ätit middag der och der med den och den utmärkte målaren, om litteratur, så vet han hur den och den store romanförfattaren har sitt hår och hur han knäpper sin vest, hur den och den ryktbara poetissan låter skära sina klädningar och hvad hon gemenligen äter till qvällsvard; om musik, så vet han att prisa sin herrliga tenor, sådan han nemligen hade den före sin sista gemena sjukdom. Dessutom har han små glasögon i stålbogar, och är till middagarne alltid klädd i frack, silkesstrumpor och skor af fer-nissadt läder. Detta slags hrunns-dilettauter ha blott cn slags oöfvervinnerlig aversion , och det är nemligen mot vatten; under hvad form det än må presenteras. Han spelar med tur, men tror sig på samma gång kunna ge dementi åt det gamla ordspråket: »tur i spel, otur i kärlek.»
Det förlöper ingen brunnstermin, att icke någon af dessa friska gäster med döden afgår, vare sig genom kula eller fleurett-stöt, fall från hästen, eller indigestion.
Sist har man att nämna den romaneska och pittoreska badgästen. Denne reser till brunnarna, endast för att kunna säga att han varit der. Han är nygirig och har dertill särdeles lätt för att expektorera sig. För hvarje träd eller klippstycke råkar han i entusiasm och utropar: »O, natur!» Han släpar öfverallt med sig ett album, deri han antecknar sina känslor för hvarje ögonblick.
Han stiger upp straxt efter midnatt, för att icke försofva sig och försumma morgonrodnaden. Värds-
Källa: Project Runeberg ·