Sida 7
Om Skandinavien
beslägtade en, ytligt betraktadt, liten, men, djupare sedt, stor afvoghet, nemligen å Danskarnes sida, hvilka, i en viss passionerad förbländning, som mera grundar sig i gamla minnen, än nya förhållanden, ännu icke vilja begripa det närvarandes ställning och stämning och huru Tyskland och Danmark eller, rättare, Tyskland och Skandinavien nu stå till hvarandra eller huru de enligt en förståndig sakernas afvägning borde stå. Det ligger verkligen något löjligt i den ifver, hvarmed många Danskar hafva drömt om och sträfvat för att utbreda sitt danska språk i hertigdömena, hos folk med tyskt tungomål, neml. Angler, Friser och Holsteinare. Löjligt, emedan det är omöjligt; ursäktligt, emedan den svagare och kortare gerna tager klacken till hjelp för att bli högre, då han står invid den starkare och längre. I en sådan retad stämning står Dansken invid Tyskarna, och det ej blott i våra dagar, utan denna sinnesstämning är vida äldre, ehuru den genom det sista halfva århundradets händelser och utvecklingar blifvit ännu mera stegrad. Detta är fördenskull ej blott en fåfänglig sorg i och för maktens skull, utan det ligger verkligen en ädel känsla till grund derför. Ett litet folk, inom trånga gränsor, i besittning af en egen litteratur, känner sig isynnerhet upprördt vid den tanken, att det skulle kunna se sitt språk icke blott småningom förlora sig i ett större och vidsträktare, utan att detta sednare skulle kunna mer och mer skada och i skuggan försätta det förra. Alldeles så beter sig äfven mot oss det lilla, men högst aktningsvärda fragmentet af det stora Tyskland, nemligen Holland. Dessa förträffliga Nederländare hafva visserligen mycket, hvaraf de kunna göra sig höga tankar, men de äro dock i ingen punkt retligare, än i frågan om språket, och de förgrymmas ordentligen om
Källa: Project Runeberg ·