Sida 8
Om Skandinavien
man förehåller dem den ovedersägliga sanningen, att de tala blott en af platt-tyskans eller gammal-sachsiskans många dialekter, i hvilken de nu visserligen inmängt en mängd onyttiga och öfverflödiga, välska och latinska uttryck och vändningar, just icke till vinst för språkets smidighet, välljud och skönhet.
Dansken, som för öfrigt delar den germaniska, eller, såsom han mycket heldre hör det sägas, den göthiska stammens egenskaper, är en särdeles retlig menniska af ett hurtigt mod och rask beslutsamhet, öfverhufvud spirituell och ganska rörlig. Man säger nu vanligen så här: detta allt är han derföre, att han är sjöman, det är i allmänhet karakteren af ett ö- och sjöfolk; men man kan genast invända: hvarföre äro ej Holländarne eller Friserna det i lika grad? hvarföre besitter den beslutsammaste Engelska sjöman likväl den honom så egna sinnesjemnheten och lugnet? Det måste förhålla sig så, som jag redan på ett annat ställe yttrat, att ett eget förhållande skenbarligen eger rum med Köpenhamn, — hela Danmarks medelpunkt och själ —, med Seeland, samt de andra närliggande småöarna, nemligen det, att dessa utgöra ett egendomligt folk, likasom ett litet folk för sig. Jag vet det icke säkert och ingen historia kommer en här till hjelp med data om ordentliga invandringar, men sannolikt hafva här under medeltidens dunkla sekler, särdeles under det tionde och elfte, främmande frön blifvit utsådda och sannolikt har öarnes göthiska befolkning blifvit mycket uppblandad. Så mycket veta vi af de fragmentariska underrättelserna från dessa århundraden, att de olika östersjö-folkens sjöröfvaretåg alltjemnt fortgingo, att de danska vikingarna såsom byte bortförde hela skeppsladdningar fångna Wender, Kurländare och Liffländare från den Mecklenburgska,
Källa: Project Runeberg ·