Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

Pommerska, Preussiska och Kurländska vallen, samt att de äfven ofta begagnade sig af tyska fångar till slafvar. Då nu Sven och Knut i början af elfte århundradet liksom förflyttade riket och regeringen till England, så blef säkerligen detta Seeland, öfverväldets stamort, till större delen alldeles uttömdt på Riddare och Krigare. Då måtte man hafva fyllt de tomma platserna vid plogen, på betesmarkerna, och till och med vid åran med främmande armar, och på detta sätt måtte i Seeland ett slägte hafva vuxit upp, som erhöll många främmande tillsatser och, genom dessa främmande tillsatser, en egendomlig, liflig och häftigt uppbrusande karakter. Ty det är faktiskt, att om man betraktar menniskornas ansigten och gestalter, så bestod och består Dansken likasom af två olika nationer. Såsom urdanskar eller såsom de danskar, hos hvilka väldet och namnet förmodligen haft sin upprinnelse, framstå de skandinaviska Nederländarne, Dauskretsens Sithoner, Skåningen och Juten. De spela äfven den vigtigaste rollen i Danmarks medeltid; öarna voro på den tiden, hvad de äro nu, simmare emellan de fasta landen, på sin höjd bipersoner, sällan hufvudpersoner; landets kraft och styrka, dess verkliga adel och ridderlighet, såväl som dess fysiska makt befinner sig hos de båda första. Äfven är det på den tiden ett factum, att den starke, frie, danske mannen företrädesvis visar sig bland de Jutska bönderna, mindre bland de skånska; nästan allsicke bland Seeländarna. Deraf kommer man nästan på den tanken, att de fria Danskarna i det närmaste försvunnit från öarna under härtågen mot vester eller såsom konungarnas lifvakter, och såsom colonister i Brittanien. Ty sednare blefvo visserligen — tyvärr! — också de fria i Jutland och Skåne förnedrade till ett ganska trälaktigt tillstånd,