Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

likasom Dansken i allmänhet ej heller kunnat rädda sig undan ett, den sydliga feodalismen liknande slafveri och bevara den nordiska mannens urminnesfrihet och sjelfständighet. Här hafva vi alltså uppenbarligen två olika nationer. För det första: Sydsvensken och Juten, den resligaste af alla nordiska folkstammarna, vanligtvis ännu längre, än den äfven högväxte och smärte Frisern och Vestfalern, oftast med ljust hår och stora, blå ögon, till lynnet lugn och betänksam, till kroppen tung och långsam, eljest begåfvad med ett egendomligt, på engång skälmaktigt och godmodigt uttryck. I Sverige är det ännu, i följe af den traditionella afvogheten mot allt danskt, ett vanligt talesätt: Skåningen är likaså illslug som han är dum och slafsinnad; Äfven Juten står hos de andra Danskarna i rop för att vara listig och slug. Men dessa båda väldiga och nordiska jätteslägten, männen i Skåne och Halland, samt de i Jutland, äro verkeligen ganska flitiga, arbetssamma, kloka och användbara personer och af en berömd, lugn tapperhet, såsom det anstår deras armar och ben. För det andra stå nu midt emot dessa långa och starka Seeländaren och hans ö-grannar, med hvilka äfven hufvudstadens småborgare hafva ett temligen likartadt skaplynne. Desse äro merendels af medelmåttig eller kort kroppsbyggnad, och den ofta förekommande svarta färgen på håret (hvilket ofta nedhänger omkring och öfver pannan i raka, stripiga testar) och det merendels lilla och liksom sammankrympta ansigtet med sina djupt liggande, blixtrande, ja lätt vredeblixtrande ögon, i förening med en lätt och snabb kroppens rörlighet, gör att de synas nästan som ett folk af annan beskaffenhet, än de båda förenämda.