Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

Denne Dansk i midten af landet, denna öbo står nu i spetsen för Danmarks andeliga och politiska rörelse och leder densamma; det gamla danska området i Sverige är sedan inemot två århundraden tillbaka förloradt; och Juten är en provinsinnevånare och har ingen afgörande stämma. Dock skulle man uppfatta och bedömma det, vi här sagt, på ett beskedligt sätt d. v. s. i nordisk mening: med förstånd och moderation, och afräkna mycket deraf ifölje af den öfverallt och i alla afseenden upprörda och skakade, i strider och motstrider, i hopp och förtviflan kämpande tiden. Dansken är en person med mycken sjelfkänsla och har lärt af de sista fyratio årens olyckor att känna sig sjelf mer, än det just varit honom kärt; han har alltid gerna velat utgöra ett eget folk — och hvem kan harmas på honom för en dylik känsla? — men en viss häftig opposition och en viss motsträfvighet emot det tyska tillhör företrädesvis denna sista epok. Såsom något för sig egendomligt har han liflighet, rörlighet, retlighet, hvarigenom han är och består såsom Dansk; men det förefinnes äfven hos honom ett öfverslående in på det tyska, nästan mer, än hos någon af de öfriga Nordboerna. Han har också aldrig kunnat helt och hållet afvisa ifrån sig den tyska arten, seden och språket, ja, till och med den tyska luften, som fläktar öfver till honom från grannskapet, men han har äfven fordom mindre, än nu, velat afvärja dem. Men vi Tyskar hafva derföre ingen orsak att ondgöras på vår broder, om han äfven engång, i ett ögonblick af ett öfverretadt, förtretadt tillstånd glömmer sig emot oss. Vi befinna oss alla — huru mycket vi ock må, ensamma eller inför hvarandra, hofvera oss — inne uti ej allenast förkänslan, utan redan i det fulla födsloarbetet af en ny tid. Danmark är nu också rätt på