Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

så till kropp som själ. Jag har annorstädes sagt, att dessa det stora hufvudlandets Skandinaver mera framställa den nordiska fastheten och lugnet, likasom en bild af den metalliska kraften hos dess innevånare, som äro mindre retliga och rörliga, än deras närmaste, sydvestra stamförvandter Danskarna; men jag har dermed velat antyda det säkra och slutna i dessa nordbors gestalt och sinnelag, än någon stel och kall, likasom isig och träaktig sömn och död. Visserligen förorsakar Norden genom en viss enformighet i sina naturföremål och genom sin långa vinter lätt en krafternas slummer, en trög och styf dåsighet, som stundom kan förtjena benämningen halfdöd, men eljest är denna vår göthiska halfbroder utrustad med de ädlaste andliga färdigheter och gåfvor, och han kan tryggt stiga in på täflingsbanan med de bästa Europeer. Jag förbigår med tystnad många detta folks egendomliga anlag, emedan jag annorstädes talat nästan för mycket derom, men ett måste jag dock vidröra, som just bekräftar dess nära förvandtskap och gemenskap med oss: dess på de mest intagande sätt framsprängande sköna och klara natursinne. Natursinne må det väl heta, jag känner intet annat karakteristiskt uttryck derför; framsprängande kallar jag det, alldenstund det frambryter med oemotståndlig intensitet och kraft. Jag har redan, vid frågan om Fransoserna, anspelat härpå; det fortgår så genom Tyskarna, Engelsmännen, Danskarna, men ingenstädes har jag sett det så lefvande som hos Svenskarna. Denna naturfröjd, detta ömma, hemlighetsfulla umgänge med naturen, denna enthusiastiska naturkärlek, denna den nordiska menniskans förvandtskap med blommor och träd, med sol och måne, med sjöar och bäckar och med allt som lefver