Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

Södern, och hvilken just genom sin plötslighet mäktigare griper och hänrycker menniskan, väl äfven till följe af de många underbara hägringar och ljusfenomener, som Norden framter och hvarom sagan redan klingat till Taciti öron.

Detta lugna, fasta Norden, detta vänliga, gästfria, trofasta folk har haft sina väldiga tider, hvilkas på engång förskräckande och förtrollande klang ännu tonar hit ner till oss. Hvar är ej Norrmannen besjungen och firad, denna obetvingliga jätte med det väldiga svärdet och den korta stridsyxan, han som utgjorde folkens bäfvan från det åttonde till det tionde århundradet? Och Gustavernas och de Wittelbachske Karlarnas svenskar? Dock, äfven öfver dem och deras bedrifter har lugnet, ej glömskan, sänkt sina vingar; nordborna hafva ändteligen genom eget förvållande, i det Skandinaviens folk ömsesidigt söndersleto hvarandra i afund och hat, gjort Moscoviterna stora och lärt sig att darra för dem, som de fordom föraktade, och de hafva nödgats till dem afstå sitt skönaste, rikaste land vid Östersjöns östra kuster. Nu, under den sista mansåldern, hafva de åter begynt att med längtan och och ånger tänka på de fordna tidernas ära och makt och att blicka besinningsfullt omkring på sina egna och den öfriga verldens förhållanden. Icke allenast så, att dessa folk, för att tala med Fransoserna, äro stadda i uppmarche och fortskridande, utan norden har, sedan det sista halfva århundradet, vunnit en utomordentlig tillvext i folkskraft och folkmängd, och erinrar sig ånyo med stilla värdighet sina fordna, ärorika kämpadagar. Dessa tankar har det visserligen aldrig uppgifvit helt och hållet; det är otroligt hvilken lugn stolthet, en från de äldsta förfäderna ärfd stolthet öfver det utomordentliga och oerhörda i fordna