Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

dagars händelser, som lefver i hvarje svensk eller norsk bondes bröst. En sådan fädernas åminnelse är en lycka, hvilken intet folk kan umbära, som vill vara fritt och som vill på lif och död försvara sin tillvaros helgedomar. Ty om ock den oförståndige och fåfänge ofta på skryt leker med förfädrens förrostade svärd, så låter dock den ädle och tappre en tår falla på dessas bruna rost och närer i sin själ tankar på stål och kraft. Dessa Norrmän och Svenskar röra sig således nu i erinringen af deras stora forntid och i minnet af deras farliga nutid, farlig om de tro sig kunna under densamma försjunka i drömmerier. Norrmännen hafva gjort sig en konstitution; den behagar dem och de kalla den förträfflig. För ett sådant folk, som de äro, hvars flertal lefver i enkla seder och i de enklaste sysselsättningar och förhållanden, såsom bönder, skogsbor, bergsbor, bergsmän, fiskare och sjömän; som ej är utsatt för de frestelser och antastelser, som stora rikedomar medföra, ej heller för retelsen att från borgar och slott förnämt nedskåda på underhafvande och torpare, för ett sådant folk bör lätt hvarje dräglig statsförfattning passa. Deras har ej ännu bestått en mansålders prof. Svårare blir det för Svenskarna, som äfven känna behofvet af att skaffa sig något föryngradt och tidsenligt ur deras till en del föråldrade statsformer. Vi hafva ju derjemte tillfälle, att se huru de, sedan femton till tjugo år, på sina riksdagar splittra och sönderarbeta sig inbördes, och huru många, kanske alltför mycket betagna af de nyaste liberala lärornas och åsigternas sanguiniska förhoppningar, kort och godt hafva utropat: friskt mod! låtom oss blifva som våra bröder i Norige! låtom oss kasta prester och adel öfver bord, och så skall det blifva väl och herrligt för oss! Men prester och adel hafva