Sida 18
Om Skandinavien
ej ännu lust, att så der helt simpelt låta vräka sig öfver bord och skola ännu försvara sig förtvifladt, helst då regeringen noga känner sin fördel vid att spela det omtyckta gungspelet med de fyra stånden och svänga och kasta de kämpande så länge af och an tills de flesta blifva yra i hufvudet och, till följe deraf, förlora sina första, friska tankar och föresatser, med hvilka de kommit till riksdagen, så att de slutligen, efter mycken strid och mycket buller, hemresa alldeles uttröttade och förbannande, att sakerna blifva stående vid det gamla. Sverige har ännu att genomkämpa detta arbete och skall väl ock, såsom man bör hoppas, göra det med förstånd och moderation och finna en lycklig utgång ur det virrvarr, hvari ståndsförhållandenas och partistridernas härfva allt fastare och fastare intrasslar sig. Visserligen måste en stor del af adeln rentaf kastas öfver bord, åtminstone under den form, i hvilken den nu består och såsom stånd representeras, och, öfverhufvud taget, måste Svenskarna göra sig en gyllene bok med det stadgandet, att ingen ny adelsman får utnämnas i detta kalla, vilda och fattiga, men lyckliga norden, åtminstone ej förr, än femhundrade nu lefvande adelsätter äro utdöda; med undantag naturligtvis af de största snillen och fosterlandsräddare, hvaraf väl knappast mer, än två eller tre lära komma att uppstå under hvarje sekel bland ett folk af 3 millioner menniskor. Men äfven detta medel förefaller mången i Sverige alltför långsamt och öfver hela riddarhuset utropa de i brinnande frihetsifver: afskaffa! afskaffa!
Norden är i tillvext och fortskridande, det ädla, tappra och herrliga folket behöfver intet annat, än mod och ståndaktighet och ett lugnt, insigtsfullt öfvervägande och behandling af sina förhållanden och sitt
Källa: Project Runeberg ·