Sida 19
Om Skandinavien
läge i afseende på sina grannar, för att intaga sin plats bland de lyckligaste folk. I Sverige behöfs det framför allt ännu århundraden af deukalionska stenvältare, kärrutgräfvare, skogsrödjare och stubbbrännare för att det må kunna föda fem till sex millioner menniskor med samma lätthet, som nu tre. Jag anser plusmakeriet i afseende på folkmängden, såframt det genom konstiga medel skall ernås, för en den dummaste åsigt och ett det förderfligaste arbete; men den som afvinner stenar och klippor, ormar och grodor land, den som odlar korn och hvete der, hvarest tillförene vargar och räfvar hade sina kulor, han stärker och höjer sitt folk. Svenskarna arbeta sedan ett halft århundrade med kraft på detta stärkande, denna höjning.
Och förståndet börjar att vakna hos Nordens innevånare och fördomens och villfarelsens slöja, under hvilken de, till Ryssarnas fröjd, så länge och så bitterligen hafva slagit hvarandra dödliga sår, börjar falla från deras ögon. Nu heter det ej blott ”grannskap” och ”grannsämja” hos dem, utan ”förening”, ett nytt förbund, fastare än Calmareförbundet, det är i Norden lösen för dagen. Detta nordiska förbund är icke blott, såsom många på denna sidan hafvet förmoda, menadt endast såsom en litterär lek, såsom en fredlig, vänskaplig, litterär umgängelse emellan beslägtade folk, såsom ett utsläckande af den urgamla oenigheten och den afundsamma svartsjukan inom området af folkens högsta, ädlaste sträfvanden; utan såsom ett det verkligaste förbund, såsom ett fast, politiskt förbund. Jag har på ett annat ställe vidlyftigare berättat huru Sverige år 1810, efter dess Kronprins’ — Prinsen af Augustenburg — död, var på genaste, rätta stråten att förverkliga detta förbund utan stora omstörtningar
Källa: Project Runeberg ·