Sida 20
Om Skandinavien
och utan något blodigt tvång, samt huruledes en svensk lieutenant och några politiska bifigurer genom ett det besynnerligaste mellangrepp bragte på svenska thronen en fransysk marskalk, född vid pyrenæernas fot, hvilken möjligen kan inbilla sig — ty hans stamträd går ej högt — att härstamma från Vestgötherne och vara af nordisk börd. Då misslyckades alltså den sköna plan, som visa och fosterländske män hade uppgjort, men denna är för verlden och för norden alltför klok och vigtig, för att den skulle kunna betraktas såsom blott ett flyktigt infall. De tänkande och de ädla i de nordiska rikena nära och vårda den ännu innerst i sina hjertan; och hvad dessa ej blott känna såsom en lycklig politisk önskan och en from längtan, utan fatta och inse vara ett behof och en nödvändighet, det skall, det måste engång ske. Nu har visserligen det lyckliga tillfället af år 1810 gått förloradt och kommer måhända icke såsnart åter; men kunde icke Sverige och Danmark, äfven just sådana som de äro, regerade af herrskare af olika hus, kunde de ej återupptaga och realisera den rätt uppfattade grundtankan af ett troget, fast broderförbund och måste de ej sluta det med det aldrasnaraste till ett motvärn mot detta Ryssland, som med allt girigare och glupskare öga, ju större rof det har slukat, lurar öfver Ålandsöarna på den Skandinaviska halfön? Jo, de kunna och måste sluta ett gemenskapsband, ifölje hvaraf hädanefter broderblod aldrig mer skall kunna utgjutas i sjelfmördande strider; de måste sluta ett förbund i likhet med det tyska förbundet, ett förbund, i hvilket man med all möjlig billighet och vänskaplig ömsesidighet har iakttagit såväl de behof, som umgänget dem emellan såsom grannar föranleda, som äfven förmånerna i handel och sjöfart, och der vänskapens och kärlekens
Källa: Project Runeberg ·