Sida 21
Om Skandinavien
vågar dem emellan göras alltmera lätta och obehindrade och der, i händelse af krig, det ömsesidiga biståndet af härar och flottor o. s. v. noga bestämmes. Sker detta med käckt, nordiskt mod och blir det redigt och med glädje uträttadt, och skulle det likväl än engång falla Ryssland in att vilja framtränga mot Vestern, huru farligt, ja, huru fruktansvärdt kunde de ej falla honom i den högra flanken och komma de ryska hjertan i Petersburg att darra för det gamla, välkända skandinaviska kanondundret!
Och tänka vi vid namnet Ryssar och Moscoviter äfven en smula på oss och vårt älskade fädernesland, så fråga vi billigt: och vi, Tyskar, huru stå vi inför dem? eller riktigare: huru stå vi i våra nordiska stamförvandters omdöme och mening? Vi må icke dölja för oss att denna slägtskap visserligen aldrig blifvit utplånad eller omintetgjord, men att den dock genom söndringar och splittringar sedan många århundraden och genom hundratals och tusentals olika, geografiska, klimatiska och politiska förhållanden och afseenden på mångfaldigt sätt blifvit förändrad och gången i sär. Tysken anses af Dansken och Svensken, åtminstone hvad sättet för hans uppträdande och hela beteende angår, såsom en helt annorlunda beskaffad främling och är visserligen, man måste tillstå det, ingalunda upptagen med den aktning och det anseende, som han billigtvis synes kunna ha anspråk på. Nordbon känner, då han jemför sig med Tyskarna, alltför väl sin fasta hållning i medvetandet af att vara ett consolideradt folk. Tysken, alltid blyg och anspråkslös, lätt beklämd och förlägen bland främlingar, har sedan sekler förlorat känslan af att tillhöra ett slutet folk; och dessutom uppträder vanligtvis en stor del af dem
Källa: Project Runeberg ·