Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

och hvarje kind, nyss blossande af vin och skämt, var nu blekare än duken på bordet.

»Hjelp, hjelpl Hon dånar! Hon dör! Vatten, vatten!» afbröts tystnaden, och na rusade alla upp från bordet, rusande mot dörren till farstun. Vid dess tröskel stod trädgårdsmästaren. Det var hans den der stämman med åskans effekt. Alla frågade och skreko om hvarandra, och hvad mina öron kunde uppsnappa var endast afbrutna ord och meningar såsom: »Gömt tjufgods . . . nergräft i bersån . . . bekände genast... ordres att genast häkta . . . hals öfver hufvud . . . rysligt 1 . .. Skulle så sluta ... kunde sagt det förut. . . den arma, den arma! .. . Dyrbara nipper. . . bjuda på stora middagar... jo jo . .. skulle så gå . . . Jaså, han bekände» o. s. v.

Nästan förlamad på den stol, der jag sjunkit ned, tyckte jag, att det var som hade en dimma lägrat sig öfver mina ögon. Denna allt för tidiga erfarenhet af lifvets mörkare sidor och djupare elände hade alldeles omtöcknat mig, och när jag ändtligen fick upp ögonen igen, såg jag en annan syn, icke mindre vidunderlig. Jag såg gästerna, dock endast de manliga, kasta sig öfver bordet och hugga åt sig af qvarlefvorna. Jag såg en herre med en gaffel i hvardera handen, på den ena en ofantlig skifva kalfstek och på den andra ett dito stycke smörtårta; en annan höll för mun en vinbutelj så länge det fanns en droppe qvar; en tredje stoppade fickorna fulla med russin och mandel. Allt skulle ruineras i den ruinerades hus.

När jag efter en stund gick ut på gården, fann jag ett virrvarr af åkdon, som körde upp och ned, och ett nästan ogenomträngligt moln af dam hvälfde sig öfver denna gård, nyss så leende af sommarsol och glada menniskor. Vid ett hörn af stallbyggnaden upptäckte jag trädgårdsmästaren. Han stod ånyo med korslagda armar och med samma leende på läppen som när jag såg honom i trädgården. Men helt nära dervid låg Pylax på marken och tjöt så erbarmligt.

»Stackars Pylax sörjer sin husbonde,» sade jag.

»Det lärer väl också vara den enda som sörjer,» yttrade trädgårdsmästaren.

»Och ändå har ingen blifvit så slagen och misshandlad som han,» sade jag och gick för att trösta den stackars Pylax.

Men Pylax var otröstlig.