Sida 101
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
De röda ögonen.
begripligt är, att menniskor i allmänhet sä litet bemöda sig att närmare lära känna hvarandra. Ofta behandlas de ungefär på samma sätt som mången behandlar böcker, hvilka kringskickas till »benäget påseende», men läggas olästa, ja ouppskurna på bordet. Sällskapslifvet, enkom till för att ge menniskor tillfälle till menniskokännedom, uppfyller sällan sitt ändamål. I sjelfva dansen, som mer än andra sällskapsnöjen närmar ungt folk af begge könen till hvarandra, är det egentligen foten som agerar, medan munnen, själarnes språkrör, endast tyckes vara till för att flåsa ut efter den starka kroppsansträngningen utefter golftiljorna.
Men ingenting fördunklar i så hög grad ändamålet med sällskapslifvet som det s. k. konversationsspelet. Kortspelet är sällskapslifvets död.
iEn lätting, slö till själ och kropp,
Fann lifvet en gång bli en börda:
Då fann en annan lätting opp Att tiden genom kortspel mörda.»
Otaliga gånger har man upprepat denna ypperliga sentens, men lika många gånger förgäfves. Menniskor bjudas tillsammans, och knappast ha de stält ifrån sig hattarna förrän de fattat korten. Värden och värdinnan synas oroliga innan de fått sina gäster placerade kring spelborden. Nu äro de ändtligen af med dem på några timmar, gudskelof! Dessa timmar, hvarunder man kunnat utbytta så många ord och vexla så många tankar med hvarandra, klämmas till döds emellan ett par kortlekar. Visserligen åstadkommer spelet en viss jemnlikhet, men en jemnlikhet mellan ta-
Källa: Project Runeberg ·