Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

»Jag tror du söker skålka i dag,» fortfor värden; »hvem kunde tro, att kungl. majestät och kronan någonsin kunde få nog!»

»Åh, ibland får hon så det till och med fastnar i halsen,» mumlade länsmannen, i det han långsamt och mörk i synen reste sig från stolen.

»Den som inte svarar på värdens skål, han skall tömma minst ett glas med hvarendaste en af gästerna,» förklarade värden.

»Ja, ja, och kronans ombud plikte dubbelt!» ropade gästerna om hvarandra.

Nu såg jag länsmannen bakom värdens stol böja sig ned och föra sin mun till dennes öra. Hvad han hviskade vet jag ej, men jag såg värden spritta till, resa sig upp från bordet och hörde honom dervid, fast något sväfvande på målet, be gästerna ursäkta för det han på några sekunder nödgades aflägsna sig för en angelägen affär. Derefter gick värden ut, följd af länsmannen. Gästerna tycktes icke fästa något afseende vid denna händelse, utan fortforo att trycka hvarandra allt muntrare och högljuddare, såsom fallet är ju mer det närmar sig slutet af en större middagsmåltid. Händelsevis kom jag att vända ansigtet åt ett af de fönsler, som vette åt trädgården, och då såg jag på gången, som ledde till bersån, värden och länsmannen vandra framåt, och jag tyckte mig äfven upptäcka en skymt af trädgårdsmästaren i sällskap med tvänne andra personer, dem jag icke kände. Utan att ännu begripa hvarför, erfor jag vid denna syn en obehaglig känsla. Men, som sagdt är, ingen annan tycktes erfara det. Konversationen blef allt starkare, glasens klang allt gällare och tätare.

Men sekunderna, som värden utlofvat, blefvo minuter, och minuterna blefvo en qvart, utan att värden hördes af.

»Men hvem tog vid värden? Hvar är värden, värden!» hördes nu från alla sidor af det stora bordet.

Då hördes från dörren en stark stämma, den jag väl aldrig glömmer, och stämman ropade:

»Patron är på väg till Stockholm, till Smedgårds-häktet. Kronobefallningsman och två sexmän kuskade af med honom.»

Om åskan slagit ned i salen, hade den knappast så kunnat förstumma som denna röst nu gjorde. Det blef så tyst, att man kunde höra flugans dans på fönsterrutan,