Sida 98
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
ut, minnes jag ej, men väl att hon skimrade af guld och juveler, alltsammans presenter af fästmannen. Allas ögon hvilade på dessa, och under de första rätterna talades knappt om annat än om dem. Den lycklige fästmannen visade sig mer upprymd, än jag någonsin kunnat tro honom om. Han berättade en mängd anekdoter, hvilka tycktes mycket roa sällskapet. Bland dessa fäste sig följande i mitt minne:
En klockare klagade hos presten öfver att någon bortstulit hans get och bad sin förman, alt han, vid kungörandet deraf från predikstolen, ville späcka efterlysningen med något enkom för tillfället författadt anatema öfver den okände som stulit geten. Men nu bar det icke bättre till, än att det just var presten sjelf, som tagit klockarns get, emedan denna haft den ovanan att flöja öfver hans gärdesgård och göra åverkan på hans åker. Presten fann sig naturligtvis generad af uppdraget, men lofvade att göra hvad han kunde, och söndagen derpå, när han uppläst kungörelsen, slutade han med följande vers:
»O, du som allting vet,
Du vet ock hvem stal klockarns get!
O, du som allting visste,
Förbanna den som geten mistel Men inga sorger, inga qval Öfver den som geten stal!»
Mycken munterhet följde på denna vers. Men under det man skrattade och glammade, såg jag trädgårdsmästaren på tröskeln till matsalen vinka mig till sig, hållande ett stort bref i handen. Jag gick till honom.
»Lemna det här brefvet, min gosse, till kronobefallnings-man,» bad han mig; »men säg honom, att det är mycket angeläget.»
Mottagande brefvet, hvilket var försedt med ett ovanligt stort sigill, gick jag med detta till länsmannen och lemnade honom det, sägande hvad trädgårdsmästaren bedt mig säga. Länsmannen tog brefvet, såg på utanskriften och bröt sigillet.
»Inga bref få läsas vid bordet!» ropade värden, höjande vinglaset; »jag trycker dig i botten, bror kronobefallnings-man!»
Länsmannen med ögonen i brefvet sträckte mekaniskt handen efter sitt glas, men drog i detsamma handen der-ifrån, liksom hade glaset brännt hans fingrar.
Källa: Project Runeberg ·