Sida 119
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
kunnat, trots guldglasögonen, undgå hans uppmärksamhet, brinner af längtan att få afgifva den förklaring man med så mycken ifver och uppoffring begär, inställer sig punktligt på mötesplatsen, i stor toilett naturligtvis, upptäcker en ofantlig täckvagn i det der hörnet och närmar sig den. En betjent i rikt livré, som står vid vagnsdörren, öppnar den och utan att säga ett ord ger honom ett tecken att stiga in.
Han stiger in, ser ingenting i mörkret, men märker nog, att han sitter vid sidan af en dam, fast hon ännu iakttager den djupaste tystnad. Det förefaller honom något ovanligt att den der betjenten, som öppnar dörren för honom, sjelf stiger in och tager plats midt emot honom och den okända sköna. Dock fäster han sig icke länge vid denna omständighet. Vagnen, satt i rörelse, skräller förfärligt mot gatstenarna. Vår hjelte vänder sitt ansigte allt närmare intill sin dam och hviskar:
»Min nådigaste! Jag dör af otålighet, innan jag får. .
Mera får han ej yttra, ty i detsamma känner han sina begge handlofvar omgripas af honom som sitter midt emot
Källa: Project Runeberg ·