Sida 71
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Det var sannt det, Petter,» sade klockaren, sedan han i utbyte mot sedlarna mottagit qvittenset, »går du genast hem till Ensta igen?»
»Ja visst.»
»Nå, då kan du uträtta ett ärende åt mig, ty annars nödgas jag sjelf resa till Ensta i dag, änskönt jag hemma har annat att göra.»
»Mycket gerna... Hvad skall jag uträtta?»
»Kan du föreställa dig, min gosse, att min unga patient, din vackra gäst derhemma, i dag på morgonqvisten skickat mig den allra som vackraste lilla biljett och lika väl prentad som engelska förskriften.»
»En biljett till farbror!» ropade Petter med mycken häftighet.
»Ja, här är den, vill du läsa den?» frågade Malm, räckande sin myndling en liten biljett af det finaste velin.
Petter tog biljetten med darrande hand och genomögnade dess innehåll:
»Goda herr Malm!
Då jag i går var i herrskapets hus, der jag rönt så många prof på välvilja, hade jag en bön på läppen, den jag likväl icke egde styrka att framföra. Så rädd var jag för ett afslag och lika rädd är jag än. Jag vet att godhet och välvilja endast kunna betalas med välvilja och godhet tillbaka; men hur skall jag någonsin bli i tillfälle att på detta sätt visa min tacksamhet mot er och er fru? Jag har upptagit flere dagar af er dyrbara tid, och jag bönfaller derför, att denna lilla sedel icke måtte visas tillbaka. Ni har gjort mig frisk; gör mig nu äfven glad och lycklig! Men glad och lycklig blir jag ej, om denna ringa tacksamhetsgärd förkastas. Om sin vördnad till er fru anhåller er
evigt tacksamma tjenarinna
Christina Aurora Dillnau.»
Petter Alm, när han genomläst denna skrifvelse, förde biljetten något närmare sina ögon, liksom ville han dölja dem för sin gamle vän.
»Nå, hvad säger du om den tokan,» frågade Malm, »som kan tro att jag skulle vilja taga ett enda runstycke från ett stackars barn, som knappast vågar smaka en bit
Källa: Project Runeberg ·