Sida 73
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Farväl då, goda farbror, och helsa faster Malm så mycket!»
»Tack, min gosse, och Gud vare hos dig!»
Klockaren gick ut i sin trädgård, och Petter återvände till Ensta.
Men Petter vek ej af in på gästgifvaregården, utan fortsatte allmänna landsvägen en god fjerdedels mil. Sedan tog han in på en smalare körväg, som ledde till en i skogen något enstaka liggande lägenhet, endast bestående at ett rödmåladt envånings trähus, samt omgifvet af en ovanligt hög gärdesgård.
Ett fruktansvärdt hundskall mottog honom, när han närmade sig den höga grinden, hvilken innanför bevakades af tvänne hundar, stora som vargar och med lika glupskt utseende som de. De voro dock bundna vid hvar sin hundkoja så långt från grinden, att de icke med sina käftar kunde nå den, som öppnade den för att träda in på gården, hvilket, om de varit lösa, skulle hafva varit detsamma som att handlöst kasta sig i lejonens gap.
Petter, utan att bevärdiga de skällande drabanterna med en enda blick, gick rakt på det rödmålade husets port och drog i en sträng af jerntråd, hvilken hängde öfver porten med ett handtag af trä.
»Hvem ringer?» hördes en röst inifrån.
»Petter Alm från Ensta,» svarade denne.
En liten lucka öppnade sig öfverst på porten, och ett öga syntes i luckan.
»Jaså, jaså, vänta ett ögonblick,» hördes ånyo samma röst.
Derefter öppnades porten, och Petter Alm gick in i det röda huset.
Efter ungefär en half timmes förlopp kom han ut derifrån med gladare ansigte än när han trädde in. Han passerade ännu en gång mellan Cerberi värdiga afkomlingar, tog samma väg tillbaka och gick denna gången in på gästgifvaregården.
»Är mamsell Dillnau inne?» frågade han en piga.
»Nej, ho gick ut i jonses,» svarade denna.
»Hvart?»
»Ho sa ho skulle gå ut för att gå.»
»Hvart?»
»Hocken kan veta’t... men jag tror ho gick till Gribbylund som ho sa.»
Källa: Project Runeberg ·