Sida 133
»Der står han, der står han!» ropade Albert, ryckande häftigt i pigans klädning; »den der herrn med krokiga näsan.»
»Hvem menar Albert?» frågade hon, hviskande och mycket orolig.
»Jo, han som gaf mig äpplet,» svarade han.
»Var det han som gaf det!» yttrade pigan förskräckt, hvarefter hon slog igen fönstret och drog med sig gossen derifrån.
»Ja, det var just den der beskedliga herrn ... Skall jag gå ned och tacka honom?»
»Får jag det der äpplet,» bad Katarina med synnerlig ifver.
»Ja, visst får Karin det,» sade Albert, i det han lemnade henne astrakanen.
»Tack, tack, snälla Albert!» utlät sig Katarina, gömmande gåfvan i sin förklädsficka; »men gå inte ned, Albert, utan gå in till mamma, som är derinne och säkert undrar hvarför han inte kommit från skolan än.»
Albert öppnade derefter dörren till rummet innanför köket och försvann.
Pigan ryckte nu häftigt upp äpplet och betraktade det noga på alla sidor. Hon upptäckte ett hål tvärs igenom astrakanen, liksom efter en stoppnål. Hålet var fuktigt af någon svart vätska.
Hon skyndade till spiseln och kastade frukten på elden, hvaruti den snart under mycket fräsande förkolnade bland askan.
»Stackars gosse!» mumlade hon mellan tänderna; »hur nära hade det inte varit, att han ... o, min Gud, så rysligt det skulle varit! ... Nej, nej, det får inte ske! ... Inte han, inte han! ... Allt annat, men inte han ... den vackra, beskedliga gossen!»
*
Källa: Project Runeberg ·