Sida 134
Femtonde kapitlet.
Koppen.
Något senare på aftonen sutto gevaldigern, hans hustru och deras son tillsammans i rummet innanför köket.
Gevaldigern höll på att, vid ett framför fönstret stående bord, uppsätta föredragningslistan på de mål, som följande dagen skulle förekomma i kungl. poliskammaren.
Hustrun satt på soffan med ett mindre bord framför sig, hvarpå låg en stor, uppslagen kontorsbok, i hvilken hon gjorde åtskilliga annotationer.
Albert befann sig framför samma bord, öfverläsande sin lexa i svenska historien för morgondagen. På bordet stod äfven en nyss utdrucken tekopp.
Hvar och en var så införlifvad med sitt göromål, att den ena icke tycktes märka eller ens bry sig om den andra. Den djupaste tystnad iakttogs länge.
Slutligen bröts den af hustrun, i det hon slog igen den stora kontorsboken.
»Tio panter af guld och tjugufyra af silfver äro med denna dag förfallna,» sade hon; »ohjelpligen förfallna, ty i förgår stod tredje annonsen, och i dag var det sista dagen för inlösningen ... I morgon kan jag sälja eller behålla dem, allt efter som det behagar mig ... Ganska god affär ... Minst två hundra riksdalers förtjenst på den, räntan oberäknad ... Ganska god affär!»
Gevaldigern lyfte ögonen från sin lista och riktade dem på hustrun.
»Kors, hvad du är blek, Greta!» ropade han; »hur, i Guds namn, är det fatt med dig?»
»Ja, mamma är så rysligt blek!» tillade Albert, sänkande sin bok och betraktande modern med ängsliga blickar.
»Besynnerligt!» mumlade hon, farande med handen öfver sin panna; »jag tror jag blef värre efter den der dekokten jag drack.»
»Gud vet hvad det är för slags dekokt den der,» sade gevaldigern; »jag tycker du alltid mått illa efter den ...
Källa: Project Runeberg ·