Sida 135
Det är som jag ständigt sagt, vill man bli sjuk, så skall man ta in medikamenter ... Hin må ta all den smörja, som läkare och apotekare röra ihop!»
»Men assessorn påstår att dekokten skulle vara så bra för mitt bröst,» invände fru Kron; »assessorn vet nog hvad han ordinerar, han.»
»Du har nu hållit på med det der en hel månad, och du mår väl sämre, men inte bättre ... Vore jag i ditt ställe, kära Greta, så kastade jag dekokten för hin i våld.»
»Obegripligt att jag skulle få en så svår bröståkomma, jag, som i alla tider haft ett så starkt bröst ... Ibland kan jag knappast gå uppför trapporna för andtäppa, och nu, fast jag sitter stilla, har jag ändå svårt för att andas.»
»Jag tycker, att du ibland klagar öfver magplågor också.»
»Ja, jag tror att jag fått döden i hela kroppen . .. Jag har på någon tid blifvit en riktig stackare.»
»Man borde tala med en annan läkare,» menade gevaldigern.
»Behöfs inte, kära Kron!... Assessor Hagel sköter många sjuka, han.»
»Men aldrig har jag hört, att någon af dem blifvit frisk.»
»Nu pratar du om saker, som du inte förstår,» genmälde frun.
»Alltid är du en kör-hufvudet-i-väggen,» anmärkte gevaldigern.
»Sköt du ditt, kära Kron! ... Jag skall nog sköta mitt, jag,» var hustruns svar.
Gevaldigern teg och återtog arbetet med föredragningslistan.
»Hvad är det du läser för goda saker?» frågade modern sin son.
»Jo, mamma,» svarade denne, »jag läser om drottning Blanka, som gaf sin son och sonhustru förgift ... Är det inte rysligt, söta mamma?»
»Förbannade qvinna!» utlät sig fru Kron; »kommer inte hon in i brinnande ugnen, så kommer väl ingen dit ... Den förbannade qvinnan!»
»Den stackars unga kungen och den stackars unga drottningen!» beklagade Albert.
Källa: Project Runeberg ·