Sida 136
»Vore jag en drottning,» yttrade frun, »så skulle jag nästan tro, att också jag fått gift i mig ... Rysligt hvad det sliter under bröstet! ... Men det är bara bland storfolk som sådant brukas ... Det är bara kungar och drottningar eller deras gelikar, som få ta lifvet af folk ... Evige Gud! Hvad är det här för slag!» utropade hon, med händerna hårdt tryckta mot bröstet.
»Du är mycket sjuk i afton,» sade gevaldigern, läggande bort listan och uppstigande; »du bör gå till sängs, och jag skall skicka Karin efter assessorn.»
»Herre Gud, hvad du är för en fjesker, kära Kron!» sade hustrun. »Karin har annat att göra än springa på gatorna, för går hon väl ut, så kan man vänta sig döden på halsen, innan hon kommer tillbaka, den odågan!»
»Nå, så spring du då, Albert, till assessor Hagel,» befalde fadern.
»Nej, du sitter qvar och läser öfver din lexa,» befalde modern.
»Det kan han väl hinna med sedan,» menade mannen.
»Det begriper du inte,» förklarade hustrun; »gossen får inte försumma sina studier ... Tiden är det vigtigaste af allt ... En gång borta, kommer den aldrig tillbaka.»
»Din jernskalle!» komplimenterade Kron.
Albert såg än på den ena, än på den andra, orolig, ty han befann sig emellan tvänne eldar.
»Inte gör det någonting,» sade han, »om jag springer till assessorn ... Alltid hinner jag läsa öfver min lexa ... Det är inte så farligt heller.»
»Nej, min gosse, du får inte gå ifrån mig,» sade hon, tryckande intill sig sin son; »denna stund rår jag om ... kanske inte den nästa ... Hu! Hvad jag fryser!»
»Förbanna mig, Greta, ser du icke ut så du kan skrämma slag på en!» ropade gevaldigern, springande kring rummet för att söka sin hatt; »jag måste då sjelf efter någon läkare ... det går inte an att dröja längre ... aldrig har jag förut sett dig så dålig ... det här är inte att leka med.»
»Kom hit, Kron!» ropade hustrun; »kom hit du ... du får ej springa bort i detta ögonblick ... jag måste ha er begge nära mig ... mycket nära mig ... så här ja ... nu lider jag mindre, tycker jag.»
Källa: Project Runeberg ·