Sida 137
Hon slog sina armar om makens och sonens lif, stödjande sig sålunda mot dem båda. Stora svettdroppar trillade utför hennes panna.
»Min beskedlige Kron!» sade hon; »är du ond på mig, min gubbe?»
»Hvarför skulle jag vara ond på dig?» frågade mannen.
»Många gånger har jag varit bråkig och svår mot dig ... men ...»
»Hur kommer du på sådana tankar, Greta?»
»Men jag har alltid menat väl ... jag har alltid hållit af dig.»
»Hvem vet inte det, kära Greta ... Har jag nånsin sagt något annat?»
»Ordning har jag velat hålla i mitt hus,» fortfor hon, »och när man håller ordning, så hets det att man är elak ... det är så vanligt det.»
»Aldrig har du varit elak mot mig, och inte heller har du varit det mot någon annan, åtminstone som jag vet.»
»Också står vårt hus på goda fötter ... När jag är död, så skall du ...»
»Död! ... Hvad är det för historier? ... Du tänker väl inte dö så snart heller.»
»Tyst och låt mig tala! ... När jag är död, så bryter du upp en af golftiljorna i magasinet härinunder ... fjerde tiljan från fönstret.»
Gevaldigern gapade förvånad på sin hustru. Han trodde att hon yrade.
»Under plankan ligger en bundt sedlar förvarad,» fullföljde hon; »den bundten skall användas endast för Alberts räkning, för han skall bli en lärd och stor man med tiden ... Jag är säker att han så blir ... Man kan nog bli en stor och lärd man, fast man haft en mor som hållit klädstånd och en far som varit polisbetjent ... Ingen fara med det.»
»En bundt sedlar, säger du?»
»Ja, bankosedlar ... Jag tyckte jag talade tydligt nog.»
»Och detta har du inte förut talat om för mig, min gumma.»
»En bra hustru skrifver inte allting på näsan på sin man ... Blif inte lång i synen för det, kära Kron! ... Ingen skada skedd för det ... Gossen skall ju i alla fall ha alltsammans efter oss ... det är ju ändå för honom vi arbetat och knogat ... Hvad jag fryser! ... Jag måste luta mig lite.»
Källa: Project Runeberg ·